Nybrink: De var den helt oslagbara trion

Micke Nybrink

Tränaren tog in luft likt värsta, uppblåsta spelexperten.

Kusken slog en tunnel när han kunde ha bredsidat in den.

Och den svarta hingsten demonstrerade vad som krävs för att vinna Elitloppet.

Magic Tonight, Roger Walmann och Örjan Kihlström var oslagbara trion på Solvalla. 

För tre veckor sen vinner Magic Tonight och Örjan Kihlström ett V75-lopp på Åby för den högsta klassen.

Han är riktigt bra, går 1.10,5 på skitig bana och håller undan till knapp vinst från ledningen.

Men den svarta sexåriga hingsten får tömma allt för att försvara sig mot Reven d'Amour. Vinsten innebar att hästen kvalar in till Elitloppet.

Ingen glamorös inbjuda alltså, utan tävlar sig till en plats, armbågar sig in i världens största sprinterlopp för den äldre eliten. I det läget gör jag något synnerligen obegåvat.

Jag skriver in min söndagsspalt efter V75 att ”i Elitloppet är han förstås chanslös att vinna”.

Eller hur? Fin kis, den där Nybrink. 

Ett par dagar senare träffar jag Roger Walmann på Solvallas stallbacke. Han kommer fram, skrattar och bullrar att nu är det klart, nu kan Magic Tonight inte förlora.

Walmann gillar att hålla på sådär, munhuggas och retas. Vi gör så.

Jag ser ingen irritation, bara ett belåtet leende.

”Micke, Magic Tonight vinner Elitloppet”

Roger är (numera) en stor och trygg människa som bara glider omkring och njuter. Han har arbetat sig till en position där han kan kosta på sig det. Han är framme och han älskar situationen. Efter det stöter vi ihop flera gånger. Hela tiden säger han samma sak.

”Micke, Magic Tonight vinner Elitloppet. Skriv vad du vill men jag vet det, har aldrig känt mig säkrare. Allt är perfekt.”

Söndagens vinst på Solvalla är alltså ungefär lika väntad som när Järvsöfaks var igång och radade 40 raka eller som när Usain Bolt tävlar. Jag kontrollerar med Roger efter försöken, om det är klart i finalen, om han står stadigt. ”Ja, vi vinner. Det finns inget som talar emot oss.”

Jag står upp och applåderar en av Sveriges skickligaste travtränare genom tiderna. För där är han nu, Roger Walmann. Sören Nordin, Stig H Johansson, Åke Svanstedt, Robert Bergh – och så Walmann.

”Och jag känner min nästan svensk numera”, som han brukar säga. ”Men jag är norsk.”

Hans monstruösa Mercedes har registreringsskylten ”NORSKN” för att understryka härkomsten. Örjan Kihlström körde inte sitt livs lopp, inte i försöket och inte i finalen. Men han svarade för två perfekta insatser i sulkyn.

Allt att förlora

Han är de stora travloppens obestridde kung. Gasningen i försöket var en chock för många, kan man vara så fräck? Men Örjan visste: att vinna där var exakt vad som behövdes för att pegga upp inför finalen.

Där körde Kihlström bara rakt fram hela vägen. Vem som helst hade kunnat, troligen min morsa... nej, så lätt är det förstås inte. Att köra en hårt betrodd häst i en Elitloppsfinal är som att stega fram till straffpunkten i en VM-final där du måste sätta den, det är liksom ingen avundsvärd uppgift. Du har allt att förlora. Örjan plockade också upp hästen runt sista kurvan, för att inte släppa ut hästen i rygg, Royal Fighter, vinnaren från det andra heatet. Att göra en sån sak är lika onödigt som att försöka slå den mellan benen på målisen.

Eller lite som Foppas straff.

Överkurs som fan men ruskigt snyggt om det funkar. Sen hade Kihlström inte helt otippat svårt att få igång Magic Tonight på upploppet – han sa så i alla fall.

Jag tycker att han fixade det fint: hästen var slagen 200 meter från mål men kämpade, slet och längde på halsen för att vinna. Det där hade Kihlström koll på. Han är så kylig att man man får frostskador om man går för nära.

Praktexemplar till häst

Men bäst av dem alla är givetvis Magic Tonight, detta praktexemplar till häst. Klippt och skuren för att tävla på Solvalla i två heat över sprinterdistans mot världseliten. Han har allt som krävs: startsnabbheten, konditionen, styrkan, reglerbarheten, topphastigheten och vinnarskallen. Vi pratar om en häst där alla bitar hamnat rätt.  Han är sex år och troligen på toppen av sin karriär. Jag kan ändå se honom fortsätta i ett par år till i eliten. Att han är med på startlinjen nästa år är det ett lågt odds på.

Men först ska han tävla vidare i sommar. Hugo Åbergs i slutet av juli känns som ett givet mål. Men före det har vi Årjängs Stora Sprinterlopp och... det är liksom bara att blunda och peka för kretsen kring hästen. Lennart Ågren heter killen som äger. Han är en Sveriges största hästägare och det är alltså ingen sensation att han till slut får fram en Elitloppsvinnare. Det är han absolut värd. Vi ska vara glada att det finns travälskare som Ågren, som har resurser, satsar stort och ger oss så här fina hästar att spela och titta på. Det måste absolut poängteras, utan hästägare är det kört. De är en lika viktig del som oss spelare. Hatten av för Lennart. Nu kan du köpa ännu fler hästar, ha ha.

Hyllar trio

Jag hyllar självfallet också det här gänget efter Elitloppet 2015:

Mosaique Face och Lutfi Kolgjini som jag trodde skulle ta hem det. Efter en mindre bra insats i försöket, ett dåligt sjättespår i finalen och en jobbig resa utanpå ledande Magic Tonight såg det nästan klart ut in på upploppet. Jag och Adrian Kolgjini skrek ikapp då men när pappa Lutfi tvingades korrigera hästen (han bröt ner) 75 meter från mål tappade de vinsten. Surt som 100 citroner men vilken insats av Mosaique. Jag sa ju det. Han är förbaskat bra.

Nuncio. Allvarligt, sluta skoja nu. Man kan inte springa i tredjespår en hel Elitloppsfinal och ändå bara vara slagen med en halv längd som trea. Det går ju inte. Jo, om man heter Nuncio. Jag undrar vad han är gjord av? Vad bor det för typ av krafter i hans kropp, vad har han för motor? Nej, det där hände inte, så sanslöst bra var insatsen.

Tillman, Per K Eriksson och Royal Fighter. Det var fantastiskt att de vann försöket, vilken bomb och käftsmäll på alla belackare. Att de sedan satt fastlåsta i finalen är inget hit men Tillman gamblade och det måste man för att vinna. Från dödens hade hon varit tvåa, trea kanske. Nu körde hon för vinst. Men jag såg på Jennifer att hon var ruskigt besviken och förbannad efteråt. Det ska hon vara, det är det som gör henne så bra. Hennes vinnarskalle skulle jag gärna vilja ha.