Systrarna vägrar sluta kämpa – för människor på flykt
Uppdaterad 2014-12-05 | Publicerad 2013-10-26
35 år senare – i klostret är dörren alltid öppen
ALSIKE. I 35 år har systrarna på Alsike kloster erbjudit en fristad för människor på flykt.
Hundratals familjer har genom åren passerat genom den gamla skolbyggnaden – men allting började faktiskt av en slump i slutet av 70-talet.
– Helt plötsligt knackade en familj från sydöstra Turkiet på dörren, säger syster Marianne.
"Guds rikes ambassad"
Så kallar Syster Karin och Syster Marianne klosterområdet i Alsike, 15 kilometer söder om Uppsala.
De röda husen bredvid Alsike kyrka badar i höstsol, på gården springer katten Felicitass förbi och nere vid bostadshuset leker några barn i gräset när Svenska Hjältar kommer på besök.
Här har systrarna erbjudit en fristad åt människor på flykt i 35 år.
Men trots att arbetet pågått dygnet runt i snart fyra decennier fortsätter nunnorna, outtröttligt.
"Egentligen en självklarhet"
Syster Marianne fyller 86 år nästa år, Syster Karin 55 – men när de sitter tillsammans i soffan i allrummet finns det inte ett spår av trötthet i kvinnornas röster.
– Vi far ju inte illa, det är ju våra vänner som far illa, konstaterar syster Marianne.
– Och sedan är det ju egentligen en självklarhet. Jag tror att de flesta som har möjlighet när någon kommer och knackar på dörren skulle säga "kom in", säger syster Karin.
Många minnen
Nunnorna pratar mycket, engagerat – och inte sällan i mun på varandra. Där den ena tar en paus fyller den andra i och berättelserna från snart fyra decenniers arbete med människor i behov av hjälp är många. Många minnen är ljusa, andra är mörka – många rymmer både ljus och mörker.
– Vi har ju väldigt mycket barn här och har alltid haft. För deras del är leken det viktigaste. Och ofta leker de krig. Det är ett hemskt smattrande och kan nog framstå som destruktivt. Men jag pratade med en psykolog specialiserad på trauma om det där och han sa något väldigt bra: för många barn är det oerhört viktigt att befinna sig bakom vapnen, inte framför, säger syster Karin.
Flyttade in 1964
Under åren har systrarna blivit självlärda experter på allt från juridik och trauma till extrapriser i Uppsalas matbutiker.
Människor i nöd behöver både mat, samtal och hjälp i de juridiska snårskogarna, konstaterar systrarna.
Men allting började faktiskt av en slump.
Syster Marianne flyttade, tillsammans med syster Ella – som nu dragit sig tillbaka - in i den gamla skolbyggnaden bredvid Alsike kyrka 1964 för att bedriva traditionellt klosterliv med bön, meditation och gudstjänster.
"Fullständigt bortkomna"
1970 köpte man skolan och åtta år senare kom den första familjen – från sydöstra Turkiet.
– Det var kväkarna (kristen rörelse, reds. anm) som hörde av sig och frågade om vi kunde hjälpa till. Och där stod vi och visste ingenting. Ingenting om Turkiet, ingenting om den politiska situationen och ingenting om flyktingar och invandrare här i Sverige, berättar syster Marianne. Vi kände oss fullständigt bortkomna.
– Den första familjen var dörren in. Sedan kom den andra familjen, sedan kom den tredje. Sedan var vi ohjälpligt fast.
Systrarna skrattar åt minnena från de första åren. Syster Karin var elev på klostret och tillsammans åkte systrarna runt till flyktingförläggningar i närheten och lärde sig långsamt mer och mer om juridiken, behoven och inte minst fördomarna kring flyktingar.
– I början fanns det en tanke om att hjälpa kristna familjer på flykt. Men på en av förläggningarna träffade vi två kvinnor från krigets Libanon. Den ena var kristen, den andra muslim. Den kristna kvinnan sa "i Libanon är vi fiender. Här är vi vänner. Hjälper ni mig måste ni hjälpa henne", säger syster Marianne.
Behöver skratta - och gråta
Systrarna besökte den muslimska familjen, breddade sin kunskap – och insåg att behovet av hjälp aldrig handlar om religion.
– Det där mötet glömmer vi aldrig. Aldrig.
Syster Marianne tystnar och tillägger:
– Så vi kan inte skälla på svenskarna för att de har fördomar. Vi vet, vi har varit där. Men det är i mötet som fördomar försvinner.
Under åren har hundratals, kanske tusentals, människor passerat genom den gamla skolbyggnaden. Ett exakt antal är svårt att få – systrarna för aldrig statistik över sina gäster.
Vissa har stannat i några timmar, andra i flera år.
Behoven ser, liksom människorna, olika ut.
– Det vi har lärt oss under årets lopp är att människor är människor. Med samma behov, samma reaktioner. Vi är goda och onda, det finns bra sidor och det finns dåliga sidor. Vi är en blandning av alltihop. Vi behöver skratta och dansa och leka, säger syster Karin.
– ...och vi behöver gråta, fyller Syster Marianne i.
