”Det bara small till”

Alex, 36, fick benet avsparkat när han stoppade misshandeln

BORGHOLM. Här på parkeringsplatsen bakom kyrkan i centrala Borgholm fick Alex da Silva, 36, vänster knä söndersparkat.

Han låg i fosterställning på marken och kände hur stenhårda kängor träffade honom från alla håll.

Varför? Jo, Alex gick emellan och avstyrde en misshandel.

Natten var ljummen i Borgholm. Alex da Silva satt på klubben Hemma hos och firade sin födelsedag med ett glas champagne. Någon gång vid halvtvåtiden bröt han upp tillsammans med några vänner.

– Vi blev stående utanför klubben och småpratade, så där som det kan bli på nattkvisten, minns Alex.

Snett över gatan, på parkeringen vid kyrkan, rörde sig en grupp ungdomar lite oroligt.

”Det är bråk på gång”

– Det är nåt bråk på gång, upplyste en förbipasserande.

Bråket visade sig vara upptakten till en brutal misshandel. Tre personer hade omringat en fjärde som hade sjunkit ihop på marken.

– Men vad faen gör dom? Sparkar dom honom? Nä, det här är bara för mycket, hann jag tänka innan jag gick fram, berättar Alex.

– Samtidigt gjorde jag ett snabbt övervägande: Jag måste agera smart för att inte ställa till något ännu värre.

I det läget låg offret, David Ovansjö, 20, han hade redan fått första smockan.

Alex da Silva är en känd profil bland många unga killar i Borgholm, bland annat för att han är boxningstränare. Nu gällde det att inte ta till övervåld, bara försöka bryta situationen.

– Att gå in och slåss hade varit idiotiskt. I stället greppade jag en av killarna och drog honom bakåt. Men då small det bara till.

Och?

– Någon kom farande bakifrån och sparkade mig i knävecket. Jag föll och hamnade på rygg.

”Jag skrek: Sluta!”

Nu haglade slag och sparkar. Alex försökte skydda huvudet med händerna, han låg hopkrupen och såg kängor och grova skor vina i luften, han förstod att läget var riktigt kritiskt.

– Rent instinktivt skrek jag så mycket jag orkade: ”Sluta! Nu får det faen ta mig vara nog!”

Varför misshandeln upphörde i samma sekund vet Alex fortfarande inte.

– Killarna bara slutade och stack, möjligen blev dom rädda och sansade sig.

(Trion greps samma natt och senare dömdes två för grov misshandel.)

När Alex da Silva försökte resa sig kunde han inte stödja på vänster ben. Det hade gått av.

Resten av natten minns Alex dimmigt. Mörbultad och med skärande smärta i det avsparkade benet fördes han i ambulans till sjukhuset i Kalmar. En metallskena opererades in i knäleden, övriga skador blev omsedda.

Det har gått två år – är du helt återställd i dag?

– Nja, benet är stelt och värker hela tiden men det har jag lärt mig leva med. Värre är väl att jag inte kan dansa med mina grabbar i boxningsringen. Och inte sticka ut och jogga med dom.

Ändå ångrar Alex inte ingripandet. Inte en sekund.

– Nej, vi får inte vända bort blicken, vi är alla skyldiga att markera när vi ser något som är fel.

Men ge sig in i slagsmål och riskera livet?

– Okej, det kanske inte alltid är så klokt. Å andra sidan: det finns så mycket annat man kan göra. Skrika, springa efter hjälp, larma polisen.

– Det är vi skyldiga varandra om vi vill ha ett bra samhälle.

”Jag är otroligt tacksam”

David Ovansjö, som undkom bråket med några mindre blessyrer tack vare att Alex da Silva gick emellan, bor i dag i Stockholm. Han glömmer aldrig den brutala natten i Borgholm.

– Framför allt kommer jag alltid att minnas Alex. Vilket mod! Bara han av alla som surrade runt där på parkeringen vågade ta risken. Och på ett sätt som gjorde att han själv hamnade i rullstol.

– Jag är så otroligt tacksam att han ställde upp.