Elias klämdes fast – då grep tioåringarna in
Låg under vägspärr och fick inte luft: ”Fick panik”
Uppdaterad 2023-12-19 | Publicerad 2023-10-28
LUND. Vägbommen i cement och metall föll över 10-åriga Elias. Han klämdes fast.
– Jag fick ingen luft. Jag fick panik. Jag kunde inte säga något för jag tappade andan, säger Elias.
Då ryckte jämnåriga kompisarna Calle, Gustav och Yahya in.
Det var en solig eftermiddag när Elias Larsson, 10, fick syn på en vägspärr som stod för sig själv i parken, inte långt från flerfamiljshuset där Elias bor.
Tioåringen klättrade upp på den. Vägspärren stod på en grusväg som sluttar en aning – och plötsligt föll spärren över honom.
Hans fot klämdes fast under cementfästet, järnstången pressades hårt mot hans överkropp, ner mot marken.
– Jag skulle bara klättra på den och jag kom upp på den, men sen ramlade den på mig. Jag fick ingen luft. Jag fick panik. Jag kunde inte säga något för jag tappade andan, säger Elias.
Aftonbladet möter honom hemma i bostaden i Lund, där han tillsammans med sin mamma och sina vänner berättar om den dramatiska dagen den 11 juni.
Väger 200 kilo
När det hände satt hans mamma Emma Larsson, 38, på andra sidan huset och fikade med en vän. Det kändes tryggt att låta barnen leka i den närliggande parken, menar hon, eftersom ingen biltrafik når in där. Men just den här dagen var det inte tryggt.
Det var jämnåriga vännerna Calle Karlsson, Gustav Aurén och Yahya Ibrahim som upptäckte vad som hänt Elias. Calle var tidigt framme och ropade till sig de övriga.
– Vi skyndade oss fram till Elias, säger Yahya.
Elias fick ingen luft och kunde inte ropa.
– Du sa ”Hjälp”, något sådant, minns Gustav, vänd till Elias.
De tre killarna lyckades få grepp om järnstången och tog i för att lyfta den.
– Den var tung, väger 200 kilo, säger Calle.
Men hur klarade ni att lyfta den?
– Teamwork! Adrenalin! säger de i kör och berättar att de fick grepp om järnbommen undertill för att häva den uppåt.
”Tårarna bara sprutade”
När Elias kom loss kunde han fortfarande inte riktigt andas, berättar han. Då hjälpte killarna honom att sträcka armarna uppåt för att lättare kunna fylla lungorna med luft.
– Då kändes det bättre, säger Elias.
Mamma Emma blir märkbart berörd när hon hör killarna berätta. Ögonen fylls av tårar. Barnens föräldrar har själva försökt lyfta bommen efteråt, men inte lyckats. Men den här dagen räckte killarnas samlade krafter till.
– De fick upp hela bommen så att den stod upp. Jag förstår inte hur de lyckades med det, säger Emma och fortsätter:
– Elias kom storgråtande till bänken där jag satt med en väninna. Han kom gående och höll sig om magen, så jag undrade vad som hade hänt. Tårarna bara sprutade. Han kunde knappt svara när jag frågade, han sa: ”Jag har fått något över mig”. Jag blev chockad när jag förstod vad det var som trillat över honom.
Enligt Emma var det tur att Elias klämdes fast precis där, i slänten.
– Precis där fanns lite mer utrymme. Annars hade Elias garanterat fått frakturer. Hans fot fastnade under själva stenblocket. Det var andra människor i parken den här dagen, men det var ingen annan som hjälpte till, säger Emma.
Efteråt höll hon sonen under noga uppsikt.
– Minsta lilla symtom så hade vi åkt in till sjukhus, men det behövdes inte.
Några blåmärken och ett rivmärke blev enda blessyren, vid en händelse som hade kunnat kosta Elias livet.
”Känner sådan tacksamhet”
Emma berättar att hon efteråt var i kontakt med kommunen och fick svar om vägbommen. Hon fick beskedet att den var en rest från ett gammalt bygge, och inte alls skulle ha stått där. Hade vägspärren stått på asfalt hade den kanske inte heller varit lika instabil.
– Men vi har faktiskt inte fått någon ursäkt eller hört något mer efter det, säger Emma.
Efter händelsen gjorde Emma varsitt hjältediplom till killarna, för att visa vilken bragd de gjort.
– Jag kunde knappt titta på killarna efteråt utan att bli rörd. Jag känner sådan tacksamhet över att de lyckades få loss honom.
Hon ger sin son en stor kram. Han ler.
– Jag är glad att de var där, för om de inte varit där hade det kunnat sluta väldigt dåligt, säger Elias.