”Hade jag varit kvar i gänget så hade jag blivit skjuten”
Publicerad 2023-11-20
UPPSALA. Sverige vacklar under de gängkriminellas våldsvåg. Hur ska mönstret brytas?
Både Yusef, 22, och Johan, 64, har ingått i gäng – men lyckats byta väg.
– Johan hjälpte mig att hitta mig själv, säger Yusef.
Yusef, tonåring: nyanländ från Afghanistan, springpojke åt ett kriminellt gäng som säljer knark och rånar restauranger och affärer i Arvika. Han slåss och får namn om sig som en fajter. Någon man ska passa sig för.
Yusef, 22 år: har fast jobb, lägenhet och har tagit körkort. Tränar och tävlar i brottning. Han jobbar extra både på ett stödboende och som brottningsinstruktör. Försöker stötta andra ut ur kriminalitet.
Nu kan Yusef se tillbaka på tiden i gängkriminalitet.
– På den tiden trodde jag att jag mådde bra. Men nu när jag ser tillbaka, det var bråk och skrik, polisen kom. Hade jag varit kvar i gänget så hade jag blivit skjuten. Jag har kompisar som var med på den tiden, som fortfarande är i kriminalitet, de säger: ”Det är bra att du har tagit dig ut”.
Resan hit tackar Yusef mentorn Johan Enander, 64, för. En man som på 1980- och 90-talet satte skräck i Uppsala, som en av ledarna för den så kallade Uppsalamaffian. Resan hit har varit lång. Ett avtjänat fängelsestraff på sammanlagt 6,5 år, ett gängkrig som fick honom att lämna landet, en tid på behandlingshem.
I dag driver han både ett stödboende och en brottningsklubb i hemstaden. Han använder båda för att få unga ur kriminalitet.
Vi sitter i ett utrymme intill den stora träningssalen på Johans klubb Atak Wrestling. Ljuden från träningen läcker in, jubel och dunsar.
Skolkade och drev runt
Johan och Yusef sitter intill varandra i soffan. Kroppsspråket matchar, de sitter bredbent, båda bär munkjacka.
Johan Enander var ett lätt byte för kriminella som ung. Han beskriver en frånvarande, alkoholiserad pappa och en vardag präglad av våld. Hans bror hade en hjärnskada och var ”helt ohanterbar”. Johan lämnades åt sig själv. Han skolkade från skolan, drev runt på stan – och mötte vuxna kriminella.
– Jag började begå massa brott och springa ärenden åt dem redan i första klass, så jag blev mer eller mindre uppfostrad på gatan. Jag var liten och lätt, så jag kunde enkelt göra inbrott. Jag åkte fast, men polisen visste inte hur de skulle hantera mig, så de släppte mig, säger Johan.
Han tog stora risker. I dag vet han varför.
– Jag tyckte inte att jag var värd att tycka om. Nu skulle jag aldrig utsätta mig för såna faror, men då tog jag jätterisker för att jag inte brydde mig.
De destruktiva mönstren förstärktes med åren. Han sökte sig till ett kriminellt gäng som ”menade allvar”. Processen för att bli medlem liknade mc-gängens uttagningar. Johan upplevde att gänget gav honom hög status.
– Vi höll på med all brottslighet. Utpressning, narkotika. Jag hade haft en så tuff barndom, med våld och övergrepp, hela registret, så när jag själv var våldsam tyckte jag att jag hade rätt att vara det. Det var mitt sätt att hämnas, säger han.
”Jag hade ingen”
– När det var som värst såg jag ingen väg ut ur det patetiska liv jag hade. Jag trodde att jag antingen skulle bli skjuten eller sitta jättelänge i fängelse. Men det är mina värsta år som gör att jag värdesätter det liv jag har idag så mycket.
2014 åkte han fast för droginnehav, amfetamin och kokain. Johan säger att det var enklare att kasta av sig det gängkriminella livet än att bli drogfri. När han lyckades fick han frågan om att starta KRIS Uppland – Kriminellas Revansch i Samhället – och blev organisationens ordförande. Men där var man inriktad på missbruk, och han berättar att han ville jobba bredare än så. Han öppnade ett behandlingshem och stödboende i Uppsala.
Det finns stora likheter i Johans och Yusefs berättelser. Att vara ensam och söka en tillhörighet. Att fångas upp av kriminella.
Yusef beskriver hur gänget sökte upp honom och andra nyanlända ungdomar på flyktingboendet i Arvika, när han var 14 år.
– De hade bott i Sverige längre och kunde svenska, det kunde inte jag. De sökte upp oss. Jag hade ingen, inte min familj, säger han.
– När man är med i ett gäng måste man jobba åt dem. Gänget rånade affärer och restauranger, de sålde droger. De sa att de ägde ett område.
Precis som Johan upplevde han en känsla av höjd status när han gick med.
– Jag ville att alla skulle titta på mig, jag var farlig, en gangster. Alla skulle bara backa.
Utvecklades snabbt
Yusef beskriver hur personalen på flyktingboendet uppfyllde ungdomarnas vardagsbehov. Men vägledning saknades.
– De hade ingen koll på vad vi gjorde eller vilka vi hängde med.
I Arvika betraktades Yusef allt mer som ett problem. Han slängdes ut från boendet – och kom som 16-åring att bli placerad på Johans stödboende i Uppsala, där han blev kvar i ett halvår.
– Vi är kända för att få de bråkigaste tjejerna och killarna, säger Johan.
Plötsligt fanns där någon som lyssnade och stöttade, men också ställde krav.
– Johan hjälpte mig mycket. Skjutsa, handla, stötta. Han fixade jobb i Stockholm åt mig, på restaurang, säger Yusef.
Johan introducerade Yusef för brottningen. De tränade tillsammans. Tonåringen utvecklades snabbt och började tävla, blev svensk juniormästare i fristilsbrottning. På jobbet stod Yusef i kassan och fick ta stort ansvar, brottningen gav honom en helt ny kompiskrets. Han övningskörde och pluggade ihop med Johan för att ta körkortet. Yusef beskriver hur livet fylldes av ljus.
– Han hjälpte mig att hitta mig själv. Vi är inte kompisar, vi är familj. Johan är min trygghet.
Använder sitt kontaktnät
Det glada, stimmiga oväsendet från brottarklubben blir allt mer högljutt. Deltagare i alla åldrar anländer och ger oss nyfikna blickar när de släntrar förbi.
Vad där det då som funkar när det kommer till att få gängkriminella att byta bana?
Att bara sätta hårt mot hårt räcker inte, slår Johan fast.
– Folk frågar mig hela tiden: ”Hur mycket har du skrämt dem för att de ska börja sköta sig?”. Att det bara blir hårt och jävlar anamma när någon blir placerad hos mig, att jag nästan hotar med stryk. Men om man hotar de här ungdomarna, då är man inne på deras spår. De är vana vid hot, de kan bråka hur mycket som helst. Jag kan inte skrämma dem – men de kan inte heller skrämma mig. Vi kan skippa maktspelet, säger han och fortsätter:
– Det viktiga är att ge ett alternativ till kriminalitet. Jag ställer krav, de ska gå i skolan, de ska jobba. Istället för att sitta ensamma med sina tankar blir de sysselsatta.
Johan berättar att han har ett stort kontaktnät i Uppsala, och det använder han för att få ut människor i arbetslivet.
– Jobbar man, det blir belöning direkt, man får lön, man lär känna människor. Men det måste finnas en vilja. Jag lyckas så klart inte med alla. Folk frågar mig: ”Hur orkar du när folk inte lyssnar?”. Men jag vet att jag sår ett frö. Vissa återkommer långt senare.
”Ser igenom snacket”
Yusef nickar instämmande. Även han försöker idag göra skillnad. Han berättar att han försökt hjälpa en vän att byta väg i livet. Vännen har både brukat och sålt hasch.
– Han bodde hos mig i sex månader och jag betalade hans mat, för att få honom att sluta sälja och ta droger.
Att få loss en människa ur ett kriminellt gäng är komplicerat. Johan har flera gånger behövt ta tuffa diskussioner med gängmedlemmar som inte vill släppa en ung person, berättar han. Då är den kriminella bakgrunden en styrka, medger han.
– Jag ser igenom mycket av snacket. Till mig kan man inte komma och säga att någon är ”golbög” eller att personen har en stor skuld. En skuld som var tio tusen blir med räntor hundrafemtiotusen. Bara påhitt. ”Fan, det är ett barn, vad håller ni på med!” säger jag då.
Men mycket har ändrats från tiden när han själv var gängmedlem. Gränser har suddats ut och överträtts.
– Att blanda in familj, barn, flickvänner, nej, det var uteslutet. Nu är barn inblandade och folk lyckas inte ta sig ifrån gängen, de släpps inte, säger Johan.
Johan berättar att både skolor och föräldrar hör av sig till honom för att få honom att dra in unga i kampsporten. Många kommer till klubben med stor frustration och överskottsenergi, och får rutiner och nya vänner.
– Självkänslan växer när de utvecklas, de får resultat av träningen och växer två meter inombords, säger han och lägger till:
– Vi lär dem också att det är okej att misslyckas. Går det dåligt på en träning så kommer vi igen på nästa. Ingen av oss är felfri.
Det är dags för Yusef att gå och byta om för att delta i träningspasset. Men först får han svara på frågan om sina mål. Han ler.
– Att köpa ett hus och ta guld i SM i brottning igen.
Johan skrattar, högt och bullrigt. Det är tydligt att han gillar det svaret.