"Vi hade 30 personer i vår lilla lägenhet"

Mattias Sandberg

Sam, 88, och Stina, 83, har hjälpt hemlösa i 58 år

helskärm

Paret Dahlgren har hjälpt tusentals hemlösa och ensamma.

Men Christer Pettersson och Lars-Inge Svartenbrandt gick inte att omvända.

Nu är ni Svenska Hjältar och ska snart hyllas inför miljonpublik. Men vi tar det från början.
Hur träffades ni?

– Åh, det var midsommarafton 1951. Plötsligt fick jag en ingivelse och for till Skansens dansbana, säger Stina.

– Jag minns fortfarande exakt hur hon såg ut. Hon hade på sig Fellingsbros folkdräkt. Och det hade jag med! Så det var ingen tvekan om att jag skulle bjuda upp henne.

Fick fyra barn

Kände ni direkt att under den här folkdräkten finns mitt livs kärlek?

– Jag visste på en gång, säger Stina.

Tänkte du samma sak, Sam?

– Nej. Inte alls. När jag var på väg hem hade jag bara mitt folkdanslag i tankarna. Min funktion var nämligen att rekrytera folk. Och Stina var en duktig dansare.

– Haha, vad du pratar. Vi gifte ju oss och fick fyra barn, säger Stina.

”De fick en bit mat”

Hur började ert ideella arbete?

– Vi märkte att det fanns många som hade det jobbigt. Och vi hade en etta på 20 kvadratmeter. Så där började vi ta emot dem, säger Stina.

Vilka kom dit?

– Det var alla möjliga. Ungdomar, ensamma och hemlösa. Hos oss kunde de alltid få en bit mat eller någon att prata med, säger Stina.

– Men till sist blev det aningen ansträngande att ha 30 personer i lägenheten. Och det var svårt att kombinera med våra vanliga jobb. Så vi fick skaffa en lokal, säger Sam.

”Har fått mycket tillbaka”

Sedan dess har er verksamhet bara vuxit. Men har ni aldrig velat lägga ner allting, resa iväg och bara ta hand om er själva?

– Nej, resor är bara ögonblick som försvinner. Vi har fått så otroligt mycket tillbaka ändå, säger Stina.

– Ja, man kan inte tänka så egoistiskt som människa, säger Sam.

Hur har samhället förändrats sedan ni började?

– Det är kallare i dag. Fler utslagna och många som har det tufft ekonomiskt. Speciellt unga familjer. Och så har narkomanerna blivit fler. De är svårare att prata med. Vi har haft volontärer som åkt på en käftsmäll, säger Stina.

Ni är 165 och 153 centimeter långa. Är ni aldrig rädda?

– Nej, om man bara håller sig lugn brukar det alltid lösa sig. De flesta vill bara ha någon som lyssnar, säger Sam.

Många är ensamma på jul

Vad gör ni på julafton?

– Samma sak som vi har gjort sedan 1953. Vi tar emot alla som vill i vår lokal. Och bjuder på mat, samtal och presenter. Det finns ingen dag som man känner sig så ensam som då, säger Stina.

– Ja, både Lars-Inge Svartenbrandt och Christer Pettersson brukade komma hit. Men det är tragiskt att vi inte lyckades påverka dem mer, säger Sam.

”Folk som stöttar behövs”

Men kan alla bli hjälpta?

– Ja. Men det behövs en enorm kraftansträngning från deras egen sida. Och så folk som stöttar. Jag hoppas att vi kunnat vara det stödet för några, säger Stina.

Känner in er som hjältar?

– Nej, absolut inte, säger Sam.

Så juryn har gjort fel som valt er?

– Nej, absolut inte. Skämt åsido, vi behöver nog uppmärksamheten, säger Sam.

– Ja, den kanske gör så att vår organisation lever vidare när vi försvinner. För det oroar vi oss för, säger Stina.

ÅRETS LIVSGÄRNING

Sam och Stina Dahlgren, 88 och 83 år, Stockholm.

Juryns motivering:

”Sam och Stina är Svenska Hjältar 2009 för att de under 58 år tagit hand om och stöttat utsatta, hemlösa och ensamma människor i Stockholm.”