Juristen: ”Jag skäms att inte fler ställt upp”

Uppdaterad 2019-12-11 | Publicerad 2016-01-08

Lägger all tid på att ge flyktingar juridisk hjälp

Dona Hariri startade ”Jurister på Stockholms central” i början av september och trodde de skulle behövas i en vecka. Nu har hon i månader levt på stationen för att hjälpa människor på flykt att få veta sina rättigheter.

– Det har gått så långt att jag måste skriva in i mitt schema när jag ska duscha, annars hinns det inte med, säger hon.

I Dona Hariris lägenhet söder om Stockholm är väggarna tomt vita och det ekar lätt i vardagsrummet där en kartong agerar tv-bänk.

– Jag flyttade in här 1 september men jag har haft så mycket att göra att jag inte hunnit packa upp flyttkartongerna förrän nu i helgen, berättar Dona Hariri.

Anledningen till att hennes schema varit så fullspäckat under hösten är att hon spenderat all sin lediga tid på Stockholms centralstation.

När hon såg flyktingkrisen eskalera i början av september kände hon instinktivt att hon behövde vara där och hjälpa till - och det har hon varit nästan varje dag sedan dess.

– Jag var en av de första som var på centralen i början av september. Jag är jurist och tänkte att flyktingar behöver inte bara vård – de behöver också juridisk rådgivning. I början gick jag runt själv och ryktet spred sig snabbt att jag var där och kunde arabiska.

Kort därefter startade hon facebookgruppen "Jurister på Stockholms central" för att samla ihop fler som kunde hjälpa till.

– Jag trodde att vi kanske skulle behöva vara där en vecka innan statliga aktörer skulle dyka upp – men de kom sent och försvann tidigt. Jag skäms för att juristkåren inte har ställt upp i den omfattning de borde. De har kapacitet och en skyldighet att hjälpa medborgarna, säger hon och suckar trött.

Sovit på luftmadrasser i ankomsthallen

Även i dag är Dona Hariri på väg till centralstationen. Den senaste veckan har hon varit ensam där från nio på morgonen till midnatt – varje dag.

– Det har gått så långt att jag måste skriva in i mitt schema när jag ska duscha, annars hinns det inte med. Jag har sovit på luftmadrasser i ankomsthallen eftersom jag inte hunnit hem och sedan gått direkt till jobbet igen. Jag inte haft tid att kunna träffa min familj eller några vänner sedan i september. Det är tufft. Jag är sliten.

Kom själv som flykting

Dona Hariri kom själv som flykting till Sverige från Irak i början av 1990-talet. Hon var då tre år gammal och anlände, precis som flyktingarna i dag, till Stockholms central. Hon säger att det påverkar henne när hon i dag står där och ser treåringar hålla sina föräldrar i handen.

– Det ger mig styrka och det känns rent fysiskt i kroppen. Och det behövs. Jag har arbetat i krigsdrabbade områden förut och jag trodde jag var härdad. Men inget hade förberett mig på det jag sett här på en centralstation i Sverige.

Hon berättar om ett möte med en man som hon aldrig kommer att glömma.

– Han hade anlänt hit via Ungern och där hade de dragit ut hans naglar eftersom han vägrat lämna sina fingeravtryck. Jag tänker ofta på hur det har gått för honom.

Dementerar många rykten

Lite senare på dagen står hon åter på Stockholms centralstation i en gul väst med texten "jurist" skriven på ryggen på lite knagglig arabiska. Hon hjälper människor med alla möjliga juridiska frågor de har om asylprocessen men en stor del av tiden får hon dementera de många rykten som människor hört på vägen till Sverige.

– Det kan vara rykten om att män inte kan få uppehållstillstånd i Sverige, att det är lättare att få asyl i Tyskland och att muslimska barn inte får gå i skolan i Sverige. Och många frågor handlar om de nya förslag som regeringen lägger fram: varför är det gränskontroller, ID-kontroller och hur fungerar tillfälliga uppehållstillstånd? Då sitter jag och förklarar så gott jag kan samtidigt som jag ber om ursäkt för vad vi i det här landet har gjort. Varje dag hoppas jag att ingen ska fråga om just det.

”Allt de ätit är en apelsin”

Ganska snabbt kommer en grupp med barn och ungdomar fram till henne. Det visar sig att de är från Afghanistan och de pekar på en tågbiljett.

– Min dari är sådär, säger hon och sedan svarar hon dem ändå så gott hon kan. Efter några månader på centralen har hon hunnit snappa upp en del men det är inte helt enkelt och snart ringer hon upp sin mor som talar persiska och kan tolka. När modern svarar lämnar Dona Hariri över luren och utbrister:

– Å, hon sa "hej, min son" till honom.

Det framkommer att killarna har rest hit tillsammans från Afghanistan men när de kom till Malmö delades de upp på olika hem. De tycker att det var fruktansvärt och därför har de nu rymt hit till Stockholm. De är rädda, säger hela tiden att polisen kommer att misshandla dem – och de är hungriga. Allt de ätit sedan gårdagen är en apelsin de delat på. Den yngsta av dem är knappt nio år och väldigt sjuk. De säger att de ska på ett tåg tillbaka till Malmö igen men Dona Hariri skakar på huvudet.

– Nej, jag kan inte släppa iväg dem. De är så små. Jag ringer Socialtjänsten nu på en gång. De måste få hjälp.

Att vara jurist i en sådan här situation är mer än juridik. Det är att kramas, torka tårar och skratta tillsammans, berättar hon medan hon försöker få Socialtjänsten att förstå att killarna behöver hjälp. Hon går sedan och köper fiskburgare till dem på en snabbmatkedja. Den äldsta av dem tittar på henne:

– Tack så mycket.

"Ingen annan hjälper till”

Dona Hariri säger att hon hoppas att hennes råd har kunnat hjälpa människor.

– Jag önskar att jag hade kunnat följa upp hur det har gått för alla, om de fått den hjälp de behöver men det är omöjligt. När ska jag hinna det?

Hon berättar att hon under den här tiden på centralen verkligen upplevt baksidan av alla fina engagemang som finns i Sverige.

– Folk pratar om en systemkollaps men jag är mer orolig för allas vår personliga kollaps. Vi är inte fungerande samhällsmedborgare längre, vissa hinner inte ens ta hand om sin familj och sina barn. Vem tar hand om oss sedan?

Trots allt kommer Dona Hariri fortsätta att hjälpa.

– Att ge alla rätt till sin rätt är varför jag blev jurist från början. Och det finns rent krasst ingen annan där som har den kompentensen vi har. Så vi är kvar så länge det behövs.