Theodor, 11, grep in när mamma Zoja fick en stroke
Publicerad 2024-04-20
Mamma Zoja, 42, låg medvetslös i vardagsrummet.
Ingen annan vuxen var hemma. Men Theodor behöll lugnet.
– Herregud, det är helt otroligt att han agerade som han gjorde, säger Zoja.
Det var ett otäckt ljud som väckte Theodor, 11, och hans lillebror Ludvig, 9, den 28 februari.
– Det var vid 04-tiden på morgonen. Pappa är bagare och var redan på jobbet. Jag och min lillebror vaknade av ett ljud. Det lät som ett skrik, berättar Theodor i radhuset i Utby, Göteborg.
Han fortsätter:
– Jag hittade mamma här vid hörnet av soffan. Hon låg här i vardagsrummet. Mamma mådde inte bra och andades snabbt. Hon var medvetslös. Både jag och min lillebror blev jätterädda. Han sprang iväg. Det var för jobbigt.
Men Theodor behöll lugnet.
– Jag ringde pappa och han sa att han skulle komma så fort han kunde. Pappa ringde 112.
”De bar ut mamma”
SOS Alarm ringde upp Theodor och meddelade att ambulans var på väg.
– Jag stod och väntade på ambulansen, jag tittade ut genom fönstret och ville bara att den skulle komma. Det tog kanske tio minuter eller så. De kom in med en bår och gjorde olika tester. Så bar de ut mamma och körde henne till sjukhuset.
Zoja Nilsson, 42, sitter bredvid honom i soffan.
– Jag var ju medvetslös med allt vad det innebär, det var ingen vacker syn, när man är helt lealös och inte har någon kontroll över sin kropp. Det är lite äckligt att säga, men vardagsrumsmattan fick ju slängas, om man säger så. Hela kroppen lade av och då kommer det ut saker.
Hon kastar en varm blick på sonen.
– Herregud, det är helt otroligt att han agerade som han gjorde. Det finns vuxna som hade fått total panik, säger hon.
– Min pappa fick en stroke och han blev förlamad, och jag är så tacksam att jag inte drabbades så. Kanske för att Theo reagerade så snabbt.
Behandlas med cellgifter
Familjen har behövt kämpa ihop i flera år. 2021 fick Zoja diagnosen bröstcancer. Hon behandlades under ett år och 2022 konstaterades hon cancerfri. Även efterbehandlingen var tuff, när medicineringen försatte Zoja i klimakteriet. Det värsta var ändå över, trodde hon. Men i oktober i fjol fick hon smärtor i låret, som hon först antog var träningsvärk. Men smärtan försvann inte.
– Jag fick både kortison och smärtstillande, men det hjälpte inte. Och jag sa till läkaren ”Jag vill veta att jag inte är fullsketen med cancer”, säger hon och ler lite, trots det svåra ämnet.
Humorn sprider ljus i tillvaron. Och det behövdes nu.
– Tyvärr hade jag rätt. Röntgen visade förändringar på skelettet och levern.
Nu behandlas hon med cellgifter.
”Gör det som krävs”
Zoja Nilsson berättar att hon har stort stöd, är omgiven av så mycket kärlek. Ett starkt skyddsnät av familj och vänner.
– Jag kämpar på. Jag sa till läkarna: ”Jag ger mig inte, det ska ni veta! Ni gör det som krävs för att jag ska vara kvar här för mina barn!”.
Zoja hyllar sonen Theodor som en hjälte. Många skulle nog säga att de kan dela på den titeln.