Viktors pappa kämpade för sitt liv i båten: ”Det sa bara pang”

Uppdaterad 2021-09-13 | Publicerad 2021-08-25

De skulle bara ut med båten och fiska lite makrill.

Men vad som började som en mysig stund för far och son blev till skräck.

– Det sa bara pang, berättar Viktor Rydberg.

0,1 promille. Så stor beräknas risken vara att under ett 80-årigt liv träffas av blixten.

Ändå var det just det som hände Viktor Rydberg, 21, och hans pappa Ulf Rydberg, 51, söndagen 20 juni.

– Det var fint väder. Vi hade kollat prognosen och det skulle inte börja regna förrän vid fyra på eftermiddagen, så vi åkte ut lite utanför Vinga och började fiska, berättar Viktor.

Makrill stod på menyn, något de brukar fiska varje sommar.

– Borta vid horisonten såg vi mörka moln men vi tänkte att det var ganska långt borta.

Viktor och Ulf fiskade i en timme, sedan märkte de att de mörka molnen rörde sig fort.

– Det började regna lite smått och då tänkte vi att vi drar hemåt för det är inte kul att fiska i regnet.

”En jävla smäll”

Viktor kurade ihop sig i passagerarsätet, medan Ulf styrde den lilla motorbåten hemåt mot Göteborg. De befann sig då öster om Vinga.

– Det regnade ganska mycket vid det laget. Det blixtrade och lät, men det var långt borta och vi körde ganska fort.

Viktor och Ulf räknade sekunderna från blixt till åskans muller och fick det till ungefär tio sekunder, vilket innebar att åskovädret då var drygt 3 kilometer bort.

– Sedan sa det bara pang. Först visste jag inte vad som hade hänt. Det var en jävla smäll och så var det ljust några millisekunder. Sedan slungades jag framåt, båten dog ju så den stannade.

”Jag tänker ju hela tiden på vad som kunde ha hänt.  Jag tänker på när han bara föll omkull. Samtidigt är jag väldigt glad att jag var med. Hade jag inte varit det så hade jag ju inte haft en pappa i dag”, säger Viktor Rydberg, 21.

Viktor var vid medvetande hela tiden, men det tog några sekunder att förstå vad som hade hänt.

– Jag låg på durken i kanske tre sekunder, tills båten stannade. Sedan satte jag mig upp och tittade runt. Sedan tittade jag på pappa. Han satt också på golvet och tittade liksom uppåt. Jag ropade på honom men han svarade inte. Några sekunder senare föll han bara åt sidan.

Vad tänkte du då?

– Jag tänkte bara att blixten måste ha träffat oss. Den har träffat min far. Jag trodde att han var död. Stendöd.

Vad gjorde du då?

– Jag kröp fram till honom och försökte få kontakt med honom. Jag kollade om han andades och så. Men det gjorde han ju inte. Så då ringde jag 112.

Bara en sak i huvudet

Viktor vill berätta, men stundtals bär sig inte rösten riktigt. Traumat är fortfarande färskt i minnet.

– Jag kommer ihåg på ett ungefär vad jag sa till 112 när jag ringde: ”Hej, vi har blivit träffade av blixten. Vi är utanför Vinga, Göteborg”.

Viktor hade redan påbörjat hjärt-lungräddning, samtidigt fick han guida räddningspersonal till platsen. Han är tacksam över HLR-kursen i gymnasiet. Tack vare den visste vad han skulle göra.

Viktor hade bara en sak i huvudet – att få liv i pappa Ulf igen.

– Det var så konstigt, alla känslor bara försvann. Det var som om man bara drog i en spak och så var det ”känslor bort, agera”.

Sjöräddningen var snabbt på plats. De hade fått in larmet när de var på väg hem till hamn, så de kunde åka direkt på det.

– När de kom hade pappa börjat andas igen. Jag fokuserade på det, att se till att han fortsatte andas.

Viktor fick gå ombord på sjöräddningens båt. Ulf gjordes i ordning och lades på en brits, så han kunde föras ombord på ambulansbåten som kom strax därefter.

– Både pappa och jag fick åka med den till Göteborg. Jag såg när de la in pappa i ambulansen. Det var det sista jag såg av honom då.

Det har gått drygt två månader sedan olyckan och varken Viktor eller hans pappa har fullt återhämtat sig psykiskt och fysiskt.

Svåra brännskador

Resan tillbaka till fastlandet tog ungefär en kvart.

– Under tiden funderade jag över om jag hade en pappa eller inte. Om han levde eller var död.

Från hamnen fördes Viktor och hans pappa till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, men till olika avdelningar. Ulf var mycket svårt skadad och hamnade på intensiven.

Viktor var tvungen att kontakta familjen för att berätta om vad som hade hänt. Men han ville inte ringa innan han kunde ge något besked till dem.

– Vid ett tillfälle fick jag i alla fall reda på att han levde och var stabil, vad gällde hjärtat och så. Då bestämde jag mig för att ringa.

Första samtalet gick till mamma.

– Jag sa: ”Jag ringer med väldigt tråkiga nyheter. Jag och pappa ligger inne på Sahlgrenska”. Jag hörde oron och paniken i hennes röst. Och så berättade jag vad som hade hänt.

Ulf fick svåra brännskador från höger arm upp över bröstet ner till revbenen och så hela vänster arm. Brännskadorna syns på utsidan, men de finns även på insidan och det är där som det är värst. Han har haft omfattande smärtor och lider av det även i dag.

– Just nu känns det väldigt bra. Jag har bara lite ont. Men jag kan räkna med att det sen om några timmar kommer göra mycket ont. Jag går på väldigt mycket tabletter.

Tänker på det hela tiden

Där ute i båten så trodde Viktor att pappa Ulf hjärta hade stannat, men så var inte fallet.

– Det var aldrig hjärtstopp, de har konstaterat det.

Viktor däremot klarade sig undan med lindrigare skador.

– Jag fick ett rött märke på min högra hand, som en rektangel med runda hörn. De misstänkte att det var ett brännmärke efter åsknedslaget. I ambulansbåten var det svårt att höra vad de sa. Det pep så in i helvete i vänsterörat.

Det visade sig senare att trumhinnan var spräckt. En skada som dock kommer läka. På insidan är det värre.

– Jag tänker ju hela tiden på vad som kunde ha hänt. Speciellt när jag ska sova. Jag tänker på när han bara föll omkull. Samtidigt är jag väldigt glad att jag var med. Hade jag inte varit det så hade jag ju inte haft en pappa i dag. Då hade han ju dött.

Imponerad och stolt

Pappa Ulf låg på sjukhus en lång tid och minns ingenting från själva olyckan.

– Jag måste ha försvunnit direkt. Jag har sporadiska minnen av att jag åker ambulans. Jag känner att jag är i en bil och hör sirenerna.

Under en lång tid kunde far och son inte ses, eftersom Ulf behövde vård och pandemin satte stopp för besök. Inte hjälpte det heller att de båda led av hörselskador efter olyckan, vilket gjorde det svårt att prata i telefon.

Men nu har Ulf fått komma hem och hans tacksamhet över Viktors insats går inte att ta miste på.

– Det är otroligt. Att han är så rådig i en sådan situation. Jag är så imponerad och stolt att det inte går att beskriva.

Svenska Hjältar startades av Aftonbladet 2007.

Varje år skriver vi om hundratals vardagshjältar som visat prov på mod, civilkurage och medmänsklighet.

Av dessa utser vår jury sex hjältar som prisas på den tv-sända Svenska Hjältar-galan i december.

Nominera din hjälte här nedan!