Det digitala livet har tappat sin levande motpart

När vi förlorar de vanliga samtalen kräver våra nya isolerade liv vid skärmarna mer av oss

avUlrika Stahre

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Guldbron” på plats mellan Slussen och Gamla Stan. Överdimensionerad, ful, klumpig. Men hur kommer den att upplevas bortom drönarfotografierna?
Foto: Fredrik Sandberg/TT
”Guldbron” på plats mellan Slussen och Gamla Stan. Överdimensionerad, ful, klumpig. Men hur kommer den att upplevas bortom drönarfotografierna?

Bilder och texter, nyheter, filmer, dokumentärer, konstutställningar – allt det vi upplever i stort sett bara online får så extra stor betydelse när de verkliga samtalen om dem minskar eller tystnar. Jämför att se eftertexter rulla på den egna skärmen och möjligen sträcka sig efter en fjärrkontroll – eller lyssna på spridda kommentarer när biosalongens stolar dunsar upp och människor reser sig för att fortsätta samtalen på vägen ut.

Den kulturella isoleringen är inte det största av våra nuvarande problem. Det kommer ganska långt ner. Men när vi sitter i vår vrå och tolkar omvärlden nästan uteslutande utifrån det som når oss på en platt skärm, då krävs mer av oss än i den normalitet som fanns för bara någon vecka sedan.


Foton på den (lyckosamt döpta) ”guldbron”, Slussens nya motorvägsbro, väcker mer ilska än den hade gjort om alla berörda hade tagit en promenad och sett den på plats.

När den lämnade Kina – och när den kajkade runt nära Gibraltar sund och hindrades från att komma ut i Atlanten av de hårda vindarna – var coronaviruset något som inte angick oss. Var folk ombord rentav smittade? När bron till slut anlände vågade besättningen inte gå iland eftersom Stockholm hade förvandlats till en coronastad. Senvinterns utveckling sammanfattad i en transport.

Live-tv fick ersätta närvaro och kunde åtminstone snabbspolas bortom ”slow tv” då den enorma bron skulle komma på plats. En uppmärksamhet som är få byggnadsverk förunnade, ett fantastiskt pr-trick för ett impopulärt bygge (alla byggen är det: krånglet, bullret, tidsperspektivet) och slutligen ett fiasko. Eftersom det som nu finns i stort sett är groteska foton som får sociala medier att sjuda av ilska.


Mer sympati väcker förstås de konstmuseer som erbjuder visningar på webben, samt sedan länge har erbjudit möjligheten att se samlingarna hemma på skärm. Jag tänker på det ungefär som om en pjäs eller film skulle upplevas genom att man fick se den ena efter den andra skådespelarens prestation för sig. Att se konst är så mycket mer än själva verken. Det är hur de förhåller sig till varandra och till rummet. Det är dofter. Curering har betydelse och det vi nu ser är kanske hur pedagoger tar över curatorns roll. Kanske kan vi se fram emot stjärnpedagoger, som på Carlo Derkerts tid.

Museer och konsthallar har sedan länge satsat på att vara utflyktsmål, rekreationsplatser. Shoppen och restaurangen har varit minst lika framträdande som det som visats. När minglandet och fikandet avtog med coronapaniken, stannade besökssiffrorna av. Jag förstår de som har stängt.


Paradoxalt nog härdar Stockholms mesta rekreations- och communityplats, Fotografiska, ut.

Här hade jag kunnat skriva något spydigt om att Fotografiska, ja, det är ju ungefär som att bläddra i en fotobok ändå. Men faktum är att den pågående utställningen med Anders Petersens Café Lehmitz-foton, de flesta av dem rått och naket visade på förstorade kontaktkartor, gör mig varm i hjärtat.

Petersen dokumenterade och mer eller mindre levde med besökarna på den nattöppna baren i Hamburgs ruffigare kvarter i slutet av 1960-talet. Här möter man både människorna, igen, och en känsla av hur det analoga fotot nästan når det digitalas överflöd, en liten sneak peak in i skapandets och det snäva urvalets processer. Om inte annat är utställningen härligt befriad från en annan av de senaste årens smitta: att vara instagramvänlig. Fotografiska ligger konstigt nog helt rätt i tiden.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM