En klunga för de missanpassade
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2023-07-21 | Publicerad 2008-11-20
Djupt nere på manlighetens botten, nedknölat mellan tubsockor stela av svett, finns något: en man i helskägg som skevar sig in på scen med darrande knän, en övermodig sexgud till familjefar, en desperat vädjan om att få vara någons husdjur. Där finns det norrländska humorkollektivet Klungan, fyra män som bygger sin humor så mycket på livets tragik och absurditet att det nästan inte är roligt. Fast bara nästan.
I nya showen ”Det är vi som är hemgiften” som nu nått Södra Teatern snubblar de titt som tätt i väg mot de utmarker där allt blir så svindlande konstigt att man inte riktigt vet vad det är man tittar på. Som när två försynta farbröder bläddrar i ett fotoalbum för att återuppleva sina allra härligaste stunder av förnedring, men blir avbrutna av en förvirrad man med en telepatisk frågelek nerklottrad på en pappskiva.
Jättekonstigt. Och väldigt, väldigt roligt.
I andra stunder levererar de sketcher med helt vanliga punchlines och förlorar lite av sin magi. Men så träffar de återigen rakt på sårbarheten, den hjärtknipande hopplösheten hos sina figurer och showen lyfter sig i nackhåren. Det är missanpassning när den är som allra bäst och Birgitta Egerbladhs koreografi ger den fysisk gestalt, i kroppar som darrande stryker längs väggarna eller gör övermodiga utspel för att till varje pris synas.
Det är ändå svårt att förklara vad som är så kul med en darrande man i kostym som kvider fram: ”Att hålla inne med känslorna det går väl bra, men att hålla ute djuren, det går fan inte”. Det måste ses.
Jenny Aschenbrenner
