Häxor och hårdrock – en match made in hell
Norska Witch Club Satan återerövrar bilden av arga feminister
Jag börjar undra om det möjligen var Florentina Holzinger som sparkade upp helvetets portar åt det svenska teaterlivet med sin ”Tanz”. För efter att den österrikiska koreografens oerhört fria, blodiga nakenbalettolkning av Dario Argentos skräckfilm ”Suspriria” gästspelade på Dansens hus förra hösten, fullkomligt vimlar det av häxor och ockultism på Stockholms scener.
Detta häxår, om man får kalla det så, peakar nu med ett besök av Norges blackmetal-svar på Spinal Tap. Witch Club Satan är den feministiska performancetrion som, efter att ha gjort en föreställning om ett blackmetalband, också bildade ett på riktigt och lärde sig att spela sina instrument. Nu turnerar Nikoline Spjelkavik (gitarr), Victoria Røising (bas) och Johanna Holt Kleive (trummor) på såväl teatrar som musikfestivaler med Witch Club Satan. Deras extrema estetik och tematik har också många beröringspunkter med Holzinger.
Det är en rätt blandad publik som ser deras nya, blodiga föreställning ”Bloodmother” på Kulturhuset, Studion i Stockholm denna kalla novemberkväll. Här hänger blodiga trasor i en rituell cirkelformation över scenen som dränks i rött ljus och rök. En vitklädd änglamakerska (Janne Aass) kommer in, och med blodigt förkläde och två hinkar i ett ok säger denna historiska häxfigur att hon ska ta hand om alla aborter och missfall.
Denna urfeministiska häxmässa fortsätter med hårt metalmangel och kostymbyten. Snart åker bandets typiska metalaccessoarer av och i slutet av den knappt timslånga showen är de helnakna, i enbart kängor och långhåriga peruker.
Häxor och metal har varit en match made in hell ända sedan hårdrockens barndom, som mytologiskt content, medan kvinnor generellt inte haft en helt okomplicerad tillvaro i den mansdominerade och ibland rent av sexistiska metalvärlden.
Så en viss kulturkrock uppstår allt ändå när Witch Club Satan erövrar dessa traditionellt manliga domäner, med beprövade mensbestänkta performancegrepp. På ett både underhållande och smart vis reclaimar de bilden av arga feminister som häxor genom att growla uppmaningar om att ”go hysterical” för att förändra världen, eller ”throw the dictator in my bed” för att lära tyrannen att älska.
Här blir det också tydligt hur gränsen mellan klassiskt teatrala metalkonserter och performancekonst är ganska svår att dra. Båda scenutrycken jobbar i det oerhört blurriga gränslandet mellan true och fake, mellan verkliga budskap och mytologiska chockeffekter.
På Moment teater i Gubbängen har också Josefine Ankarberg denna höst gjort upp med metalvärldens mansdominans i sin otroligt fina enkvinnasföreställning ”Heavy as the heart”. Även hon med growl och nedstämd dödsgitarr, och explicita referenser till Witch Club Satan i form av videoprojektioner! Hon går också via häxmytologin och tar stöd av Kirke, hon som förvandlade Odysseus besättning till grisar. Men samtidigt som Ankarberg håller en mansgris fången i sin källare och pratar om hur det är att vara kvinna i hårdrockens värld, delar hon varmt med sig av sin kärlek till den mörka musiken och inte minst till gitarrkillarna.
I Annika Nymans ”I ett hus vid skogens slut”, som just spelats klart på Turteatern, närmar sig de tre kvinnliga skådespelarna också skepnaden av Shakespeares legendariska häxtrio från ”Macbeth”, men erbjuder också nycklar till vad den intensiva häxtrenden kan handla om. Denna filosofiska, hyperintressanta pjäs avhandlar en tillvaro där meningslösheten trycker på våra lungor med ”tassar stora som dasslock”, i en tid där politik inte riktigt är politik och demokrati inte riktigt är demokrati. Här finns också resonemang om naturens lockelse som inger en viss förståelse för varför häxan Baba Jagas hus i skogen kan framstå som en åtråvärd tillflyktsort i vår mörka tid. Det är kanske helt enkelt dags att bli lite mer hysterisk?
