Håkan Jaensson räddade skribenter
Pelle Andersson minns kulturchefen som gav honom modet och förmågan
Den här texten vill jag inte skriva. Samtidigt är det en text jag tänkt att jag måste skriva om det händer. Om Håkan Jaensson dör före mig.
Mycket talade också för att det skulle bli så, han var ändå 22 år äldre än jag. Det var han som anställde mig på Aftonbladets kulturredaktion den där sommaren 1991 med orden: ”Det här blir bra, och lönen 12 625, det där med 625, det ser tänkt ut.”
Det där sista – det ser tänkt ut – skulle jag få lära mig var hans sätt att säga att vi är journalister, vi är mitt i ett flöde, vi har alltid för mycket att göra, vi ska vara pålästa och kunniga men vi kan omöjligt veta och kunna allt.
Det blev ofta oerhört bra, någon enstaka gång på ren flax. Men tur bygger som bekant på att man tänker rätt, vet en del och har erfarenhet. Det hade Håkan Jaensson. Riktig journalistisk och litterär erfarenhet som han var oerhört frikostig med. Han var en skicklig författare och han skrev främst för barn men också deckare och tv-serier, men framför allt var han en journalist och textredigerare av rang.
Bara några år innan jag ramlade in på redaktionen, 1986, hade han och parhästen Anders Paulrud (en annan nära vän som rycktes bort alldeles för tidigt) tagit över kulturredaktionen under kuppartade förhållanden och de fick omedelbart hela det svenska kulturetablissemanget emot sig.
Läsningen och textkritiken pågick konstant vilket kan låta romantiskt men ofta rök vi ihop och somliga av oss lämnade redaktionen i vredesmod
De anklagades för att vara tidningsledningens handgångna män och att de skulle förytliga och sälja ut kultursidorna. Därför kunde ingen kritiker eller kulturskribent med självaktning skriva på Aftonbladets kultursidor. Flocken flög och det blev tvunget att hitta nya medarbetare – men där skapades en ny alldeles egen hållning.
Den hållningen handlade lika mycket om ett slags öppen, relativt frihetlig vänsterståndpunkt som en helt kompromisslös förtjusning i konsten, teatern och litteraturen. Ja, ett slags kultur för kulturens egen skull. Till det lades också en vilja att låta konsten själv i sin egen rätt ta plats på kultursidan genom tecknade serier, konstverk, barnboksillustrationer.
Men det som i än högre grad utmärkte Håkan Jaensson som kulturchef var förmågan att se det unika i varje text som publicerades. Läsningen och textkritiken pågick konstant vilket kan låta romantiskt men ofta rök vi ihop och somliga av oss lämnade redaktionen i vredesmod. Men närläsningen blev också en skola i att se nyanser och verkligen förstå vad som särskilde skribenterna och hur varje text blev bra på sina egna villkor.
Det kan jag sakna i dag. Detta att en kultursida består av så många olika unika röster. Kultursidan som en scen. Och kulturchefen som en regissör. Håkan Jaensson syntes mycket lite, han skrev mest korta, roliga notiser till det vi kallade ”hyllan”, någon enstaka gång klev han in och skrev någon principiellt viktig text.
Hans roll var att skapa ett rum där ljuset skulle falla på scenen och de som dansade. Han ställde inte sig själv i vägen utan lyfte alla och gjorde medarbetarna så bra som möjligt.
Det var också det han lärde ut. Läs texten. Ställ dig på skribentens sida – varna för fallgropar, yvighet, angrepp och elakheter. Han frågade: Vill du detta? Menar du verkligen såhär? Har kulturministern hål i huvudet? Vill du verkligen kräva teaterchefens avgång? Ska du skriva att författaren är galen? Att boken inte borde publicerats?
Ja, Håkan Jaensson räddade skribenter. Jag vet inte hur många gånger jag tackade honom för att han tonat ned, ifrågasatt och strukit. Idén var, har jag förstått senare, att låta skribenterna känna frihet. Han visste att skribentens uppdrag påminner om en lindansares. Det är ensamt, det ska vara utmanande och farligt, ståndpunkter ska brytas och debatten ska gå farligt högt – men ingen ska behöva riskera liv eller rykte.
Det var så han tog hand om oss.
Det byggde på en stark tro på journalistiken – och yttrandefriheten. Han nämnde den sällan vid namn för han tyckte illa om högtidstal, vackra principer och floskler – yttrandefrihet och god journalistik gjordes i praktiken och varje dag.
Det gick ofta väldigt fort (i bland lika snabbt som han skapade en barnbok) och kanske berodde det på att vi i princip satt runt samma bord – kulturchefen, redaktionssekreteraren, ämnesredaktörerna och redigerarna – men inte bara därför.
Alla beslut togs över en cigarett. De kniviga över en cigarett och blaskigt kaffe från automaten
Det skulle inte planeras sidor för långt i förväg för kultursidan skulle följa med i tiden, den skulle svara mot nyhetsjournalistiken och världshändelserna. Vi hade därför nära kontakt med internationella intellektuella som Naomi Klein, Anna Politskovskaja, Vandana Shiva, Susan Sontag, Eduardo Galeano, Juan Goytisolo, John Pilger, Robert Fisk, Adam Zagajewski, Osren Kebo, Orhan Pamuk och översatte återkommande från Nation, Le Nouvel Observateur, Times, The Economist, eller andra mer obskyra vänstermagasin eller smalare kulturtidskrifter från världens alla hörn.
Håkan Jaensson ansåg att vi hade ett ansvar att låta havsvattnet flöda in i den svenska ankdammen. Det var också andra tider. Vi tyckte alltid att vi var för få anställda och även om kultursidorna var två om dagen och vi hade vår egen veckotidning Aftonbladet/Kultur så tyckte vi alltid att vi hade för lite utrymme.
Det var också därför som vi omfamnade internet. Jag minns Håkan Jaenssons förtjusta leende när han kom till redaktionen efter ett seminarium och berättade om Internet någon gång hösten 1993 – och bara något år senare var Aftonbladets kulturredaktion först med journalistik på nätet i Sverige. Utrymmet var plötsligt oändligt och vi kunde interagera – vi anade inte då vad det skulle göra med journalistiken och kultursidan – och samtala med ALLA på ett sätt som aldrig tidigare hänt.
Vi levde under några år mitt i det nya, men vi gjorde det gamla. En lycklig tid – för med nätet kunde vi också förflytta redaktionen till Rinkeby, Sarajevo och bokmässan i Göteborg. Vi kunde liksom vara mitt i, samtidigt som vi kunde läsa texterna, bråka på redaktionen och sitta i rökrummet för det var ändå det som var navet i kulturredaktionens arbete.
Alla beslut togs över en cigarett. De kniviga över en cigarett och blaskigt kaffe från automaten. Vissa avgörande, som valet av Aftonbladets litteraturpristagare, över cigaretter, kaffe och billigt rödjtut.
För Håkan Jaensson var också expert på billigt rödtjut, även när vi åt middag för några veckor sedan på Östgötakällaren. Blev man sjuk så var det varmt rödtjut med socker man skulle dricka. Trötthet botades med lite kaffe, men också ett glas vin. ”Det piggar upp, precis som något naket”.
Håkan Jaensson är en av de finaste människor jag träffat och den absolut bästa chefen – och han var lojal och varm på ett sätt som gjorde mig trygg och säker på att jag som kom från ingenstans kunde nå var som helst.
Att jag ändå till slut skrev den här texten är inte konstigt alls. Du har ju gett mig modet och förmågan. Det ser inte bara tänkt ut, Håkan, det är tänkt. Du tänkte alltid. Och ofta tänkte du och skrev bättre än någon annan, men ändå lät du ljuset falla på alla andra. Även på mig.
Tack, Håkan min vän.
