Sara Stridsberg och döttrarnas förbannelse
Det är en tilldragelse att två nya pjäser av dramatikern får premiär samma vår på Galeasen respektive Dramaten
Publicerad 2024-04-05
När senaste teaterdebatten om bristen på nyskriven dramatik brusade upp, verkar det som att Sara Stridsberg knakade fingrarna, ville syna bluffen och höja insatsen genom att slänga in två rykande färska manus i leken. Men även om nu både Teater Galeasen och Dramaten hör till de scener som regelmässigt beställer nyskrivet, gärna spelar just Stridsberg och gärna samma säsong, så är det absolut en tilldragelse i vårt lilla teaterland att två nya pjäser av denna hyperintressanta dramatiker får premiär i Stockholm inom loppet av bara några veckor.
”Svindel”, som efter viss försening nu fått premiär i regi av Rebecka Hemse på Dramatens Målarsalen, är Sara Stridsbergs egen dramatisering av sin brutalt omskakande roman ”Kärlekens Antarktis” från 2018. När jag såg Nina Jeppssons högst fria soloperformancetolkning av romanen på samma scen hösten 2020, saknade jag det övriga persongalleriet och längtade lite efter Stridsbergs egen dramatisering av detta starka romanstoff.
Och, inser jag nu, efter Ingela Olssons förkroppsligande av den styckmördade kvinnan Kristinas historia. Hon som i romanen liksom hovrar genom tid och rum, rör sig nu upp och ner över hela scenrummet när hon betraktar sitt liv och sin egen död. Här kallas hon bara ”Den döda” och ber liksom om ursäkt för att hon gör ännu ett återbesök i vår värld. Ingela Olsson gör henne till en högst fysiskt skör människofigur, barfota i mjukisbyxor och linne. Återberättande, men samtidigt grundad i rollen, gestaltar hon hudlöst dess spretigt poetiska bukett av komplexa tankar, egenskaper och känslor.
Precis som när Rebecka Hemse regisserade Sara Stridsbergs ”Sårad ängel” 2022 går Målarsalen även denna gång helt i vitt. Då var spelplatsen en kritvit kvadratisk box, nu har scenografen och ljusdesignern Jens Sethzman byggt upp en anatomisk teater. Publiken sitter alltså på vitmålade läktare enligt klassisk amfiteatermodell – i en cirkel runt smärtpunkten där offrets hjärta och smärta presenteras och dissekeras. Mot det branta, kliniska kontrasteras människor av kött och blod. Alltså, såväl publik som aktörer.
Att Ingela Olsson är en makalös skådespelare visste jag redan, likaså att hon har dokumenterad känsla för Stridsbergs repliker, men jag blir likafullt knockad av hennes skoningslösa och jordnära gestaltning av den prostituerade knarkaren, som samtidigt är så mycket människa, kvinna, mamma, dotter, flickvän och styckmordsoffrer från löpsedlarna.
De två uppsättningarna erbjuder olika, intressanta ingångar i Sara Stridsbergs litterära och dramatiska universum
Elias Salonen är fint följsam som hennes påtända och ömt kärleksfulla pojkvän Shane, som tycker att det är förnedrande att behöva fråga runt efter sin försvunna flickvän. Kristina Törnqvist är lika rörande trasig som den pillerpackade mamman Raksha i morgonrock, med sin tragikomiska distansrelation i telefon med exmaken och med deras mördade dotter. Thomas Hanzon gör den avtrubbat zonkade pappa Ivan, som å sin sida föredrar tv:ns brus som sällskap. Doreen Ndagire är rapp och elegant som gatukollegan och heroinsystern Nanna – i kappa med pälskant och så vacker i Den dödas ögon. Och så barnen Valle (Marcus Vögeli), som omhändertogs av socialen, och Solveig (Rakel Benér Gajdusek) som adopterades bort som bebis direkt från BB och klarar livet bättre än sin bror. Vi möter dem som vuxna, när de själva möts för första gången. Deras mördade mamma betraktar dem från ovan, med plastbandet från BB kvar runt armen, som en länk till livet. Så hjärtskärande, alltsammans. Så otroligt stark teater.
På Teater Galeasen har regissören Natalie Ringler fått en betydligt mer klassisk Stridsbergare att iscensätta. Också här är tid och rum i någon mån upphävda, som ett utdraget mellanrum mellan två tillstånd. Ett spel i transit mellan liv och död, mellan hem och bort, mellan barndom och vuxenliv.
Även ”En grav för två” har Sara Stridsberg författat utifrån en förlaga. Undertiteln ”Antigone i Kolonos” skvallrar om att Sofokles är inblandad, men den nutida dramatikern har så att säga bytt perspektiv på den antike grekens stycke. ”Skrivit över” hans pjäs, som man säger numera om den här sortens fria uppdateringar, och fyllt på med eget. Mer kvinnlig blick, men bibehållet dialogdriv. Ganska tacksamt, eftersom Sofokles ”Oidipus i Kolonos” är avsevärt mer sällan spelad än de betydligt mer populära ur samma trilogi, det vill säga ”Kung Oidipus” och ”Antigone” som ligger före respektive efter denna i kronologin.
I Ringlers iscensättning spelar Johan Rabaeus den detroniserade kung Oidipus med ett slags uppsluppen skörhet. Efter att ha fördrivits från Thebe är han nu bara en uträknad farsa i morgonrock, inte helt olik alkisfarsan i Stridsbergs ”Sårad ängel”, men med mer kungliga preferenser och manér. Lina Englund har en fin känsla för dottern Antigones frustrerade, rörande tålamod när hon ledsagar sin far (och tillika bror – vi snackar ju det kanske krångligaste av den grekiska mytologins incestuösa släktträd här) till sin sista vila. Alltså, Oidipus ska in på ålderdomshem så att Antigones liv kan börja.
Maja Rung alternerar därtill förtjänstfullt i flera roller och skepnader, och bjuder inte minst på ljuvlig comic relief när hon orkestrerar kören av åldringar i form av ett gäng småtomtar med olika dialekter.
Även på Galeasen ser scenrummet olika ut i varje uppsättning. Denna gång är scenen ett sluttande, och skräpigt plan mot huvudpersonernas oundvikliga öde. Det lutar oundvikligt mot graven för Oidipus, medan Antigone graviterar mot det öde som kanske är detsamma som i Sofokles avslutande del, men som Stridsberg lämnar öppet för tolkning som en ung föräldralös kvinnas generella livsutmaningar.
Enligt mytens förbannelse är Antigones bröder dömda att ha ihjäl varandra, och här någonstans touchar Stridsbergs text så lätt och träffsäkert vår samtid – där unga män dödar varandra av orsaker som man önskar innerligt att högre makter hade möjligheten att hejda.
De två uppsättningarna erbjuder olika, intressanta ingångar i Sara Stridsbergs litterära och dramatiska universum. Båda blandar myt och verklighet och cirkulerar kring olyckliga döttrar, men på lite olika vis. Och man bör absolut se båda.
