Cirkusdrömspel i vidunderligt scenrum
Katrine Wiedemann och Tilde Björfors vänder upp och ner på August Strindberg på Hipp i Malmö
Publicerad 2024-04-28
Det svenska teateråret har sett ett flertal uppsättningar av ”Ett drömspel”. Strindbergs grepp om vad vår existens här på jorden egentligen begränsas av och går ut på lockar, plus det där med att ”allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt” som han skriver i förordet till pjäsen. På Dramaten använder dramatikern Alexander Salzberger Strindbergs fria form för att berätta om sitt eget liv, på Folkteatern i Göteborg gjorde koreografen Örjan Andersson en estetiskt samtida drömscen av kopior som egon.
På traditionsrika Hipp i Malmö dras uppmärksamheten direkt till rymden ovan scen där belysta linor är uppspända mot kupolen. Det ska bli teater + cirkus och danska regissören Katrine Wiedemann och nycirkusregissören Tilde Björfors står båda bakom föreställningen.
Ändå är det Maja Ravns vidunderliga scenrum som ger den visuellt optimala drömformen. Rummet förändras så kapitalt och fantasirikt, från vältrande mörkt hav till stupande höghusvägg med fönster hela vägen upp i den tomma blå himlen med vita moln. Projiceringar, lösa ridåer och enskilda objekt koordineras med kroppar i kompositioner som omgående etsar sig fast i bildminnet.
Att golv är vägg och fondvägg är golv sätter det fysiska spelet från start. Skådespelarna har hårdtränat och det märks i hur väl ensemblespelet fungerar med de skådespelande nycirkusartisterna. Visst är vardagen smutsig och enahanda som kokt kål men här leks den även fysiskt fram i tokiga uppdykanden och byggande och kastande med kroppar.
Klädd i tunna vita lindor sänker sig Karin Lithman elegant ner på scenen som guden Indras dotter, med ena handen i en vajer. Väl på plats tar hon grundligt del i människornas jordbundna elände för att kunna avlägga rapport till sin far. Hon gör sitt uppdrag duktigt men Lithman lägger extra tryck bakom att hon också får nog.
Föreställningen andas med tilltron till både Strindbergs existentiella fokus och till cirkuskonstens magi. Förmågan att sväva, upphäva tyngdlagen och slå bakut kontrasterar tydligt mot människorna som tyngs av ständiga plikter, besvikelser och tillkortakommanden. Vertikalt möter horisontellt, motsägelser sliter itu och delar och människorna har inte något val. De som är därnere kan aldrig komma upp, den som anses för ful kan aldrig känna sig vacker, världen och livet är orättvist. Jag får för mig att repliken ”Det är synd om människorna” sägs extra ofta på scenen.
Delarna är många gånger fantastiska som bilder och upplevelse. Problemet kan ibland bli att det är så mycket av allt. Strindbergs text är bearbetad men finns huvudsakligen med, utan tydlig nedstrykning.
Nycirkusartisternas konster integreras som del av uttrycket men drar även åt annat håll i scener med drag av fristående varieté. Häftiga effekter, dallrande spänning i fysiska balansnummer och minnesvärda Strindbergsord varvas på ett sätt som konkurrerar om uppmärksamheten och riskerar ta ut varandra.
Som innovativt möte mellan scenkonster är det spännande och Strindberg står pall, om än textens särskilda litterära nyanser bitvis går förlorade.
