Konsten att tvivla på musik: två versioner
Drömmar i Barbierosa och mardrömmar i mossgrönt på Folkoperan
Uppdaterad 2023-09-30 | Publicerad 2023-09-29
Det första och viktigaste en regissör som ger sig på Rossini måste veta är att huvudrollen spelas av musiken. Orkesterns stegvisa expansioner, ensemblenumrens lager på lager-kompositioner – om allt utförs med finess och elegans kan det sceniska bli ytterligare ett underhållande skikt; musiken får kropp och röst.
Nora Nilssons operaregidebut lider av vad som drabbar de flesta teaterregissörer som ger sig på opera: tvivel på musiken. Uppmärksamheten måste riktas mot något annat. I detta fall får sagan huvudrollen. Julia Przedmojska klär in scenrummet i gröna tygsjok, som efter pausen (förlagd till strax innan första aktens slut, ett tydligt val där musiken får vika för sagan) ersätts av en färgglad bankett med färgglada gäster.
Vi ser ett Barbie- och cup cake-frosseri i klara barnkammarfärger. Personerna rör sig som seriefigurer på en skala mellan drutta-på-ändan och tourettes syndrom. Musiken, ja, den finns ju där, orkestern bakom spelet har fin klang med nedstämda stråkar, om än med ett emellanåt lite för dominant hammarklaver.
Bland solisterna finns flera fina röster, inte alltid perfekt harmonierande med varandra, men var för sig har Josefine Anderssons mezzosopran i titelrollen, systrarna Tisbe (Katija Dragojevic) och Clorinda (Susanna Andersson) både energi och fokus. Conny Thimanders Ramiro är vokalt aningen ojämn, vilket inte Peter Kajlingers Don Magnifico kan kritiseras för.
Regin tycks inte ha någon specifik avsikt; ingen kritik mot ungdomliga drömmar om rosor och eld. Att döma av premiärpublikens reaktioner – sockerstinna barn på kalas – handlar det bara om igenkänning.
Larmar och gör sig till kan uppsättningen sammanfattas som. Ett helt annat larm skildras i Julian Barnes roman Tidens larm, som dramatiserats av Joakim Sten med regi av Tobias Theorell. Romanen, inte en av Barnes starkare, återberättar den för musikkännare tämligen välbekanta historien om Dmitrij Sjostakovitjs svårartade och delvis svårutredda förhållande till Stalin och senare Chrusjtjov. Temat konstnären och staten är dessvärre alltid mer eller mindre aktuellt och nog finns det en och annan rad i denna uppsättning som pekar rakt från det kommunistiska Sovjet mot mer näraliggande krav på diverse kulturyttringar med prefixet folk.
Episoderna denne Sjostakovitj uppehåller sig vid rör sanktionerna mot hans musik. Vilken roll spelade han? Undergiven, eftergiven eller med sin musik ironisk? På scenen ett rum med glasväggar där möbler och Johan Ulvesons kostym går i mossgrönt. Ulveson rör sig återhållet gammelmansaktigt och berättar genomgående i ett tonfall präglat av avsmak: mot partikraven, mot Stalin, mot västerländska tillskyndare och framför allt mot sig själv. I det tonfallet kan vi möjligen höra en äkta besvikelse över undfallenheten.
Iscensättningen balanserar fint mellan de musikaliska inslagen (mezzosopranen Lovisa Huledals insats är minnesvärd) och monologen, även om den senare lider av samma tillkortakommanden som romanen: mer berättande än gestaltande.
Men om larmet riskerar att bli öronbedövande i Rossinis ”Askungen”, är dess tystnad utanför Sjostakovitjs mossgröna rum bland vodka, tobak och gurkor dödsbringande.
