Tyskt gubbslem i kläm mellan bokhyllorna
Marius von Mayenburgs ”Ellen Babić” kan bli succé på turné
Uppdaterad 2024-01-27 | Publicerad 2024-01-26
Den tyske dramatikern och regissören Marius von Mayenburg är knuten till Schaubühne i Berlin. Hans pjäser spelas mycket i Europa och nyligen gjorde ”Den fule” från 2007 ett par nya rundor i Sverige. Efter samarbetet med ”Ex”, som fick svensk urpremiär 2021, har Riksteatern nu bjudit in honom igen för att regissera sin senaste pjäs ”Ellen Babić ”.
Gemensamt med ”Ex” är den täta, snärtiga dialogen i ett medelklassvardagsrum, där lögner och dirt flyter upp i takt med att allt mer vin rinner ner i personerna. Också ”Ellen Babić” är ett triangeldrama med inslag av svartsjuka, men framför allt bjuder detta nya stycke på ännu mer intrikat maktspel.
Titelpersonen är inte med på scenen, utan är namnet på en elev i skolan där Jacob Erickssons Wolfram är rektor och Cecilia Lindqvists Astrid är lärare. Samma skola där Astrid mötte sin flickvän Klara (Niki Gunke Stangertz), när hon var Astrids elev.
Dramat tar fart när Wolfram en kväll kommer hem till Astrid och Klara och vill prata lite jobb. Scenbilden utgörs av en dubbelexponerad bokhylla på två skärmar, som medger entréer liksom mellan två bokhyllor. En symboliskt konkret bild av ett intellektuellt hem, där entréer bokstavligen görs via litteraturen.
Kanske handlar Wolframs ärende om att denna Ellen Babić i 9B berättat att något otillbörligt ska ha skett i Astrids rum på en skolresa — info som nu ligger och pyr och riskerar att orsaka en fullskalig katastrof för Astrid. Eller så är detta bara ett maktredskap som Wolfram utnyttjar för att få Astrid dit han vill.
Det är klass- kön- och makthierarkier i konstant action — rätt så arketypiskt och obehagligt underhållande.
Helt enligt nidbilden av tysk bildad herre kritiserar Wolfram exempelvis Astrids smak för engelsk litteratur. Säger att Shakespeare är alltför ”blommig”, samtidigt som hans verbala utpressningsmetoder får Wolfram själv att likna en typisk Shakespeareskurk, ständigt snuttande på sin medhavda vattenflaska.
Wolframs gubbslemmiga von obenstil är universell. Men han får äta upp sitt inklampande över alla gränser, inklusive noteringen att Astrids mycket yngre flickvän Klara inte tycks ha några egna saker i parets gemensamma hem. Och hon är — snickare? ”Så — spännande.”
Men likt en ostadig trebent pall vippar maktbalansen och sympatierna ideligen åt olika håll i Mayenburgs snitsiga, svängiga text och effektiva personregi. På premiären är tyvärr även ensemblespelet något vippigt, men ”Ellen Babić” har alla möjligheter att bli en liten succé på turné när spelet körts in bättre.
