Stoppa orättvisorna – annars är vi rökta

2015 ville vi göra allt för att stödja människor på flykt. 2016 pratade vi bara om terrorhotet.

2017 var det #metoo. Om våra hjärtan har förblivit öppna? Nja. Om vi har vunnit krigen mot våldsextremism och kvinnoförtryck? Det går kanske inte att kalla det för en jordskredsseger ändå?

Vad ”grejen” är i år råder det i alla fall inget tvivel om. ”Klimatångesten” är det nya svarta.

 

Kommer vi att tröttna? Givetvis. Kommer vi att hitta något annat att oroa oss för? Med allra största sannolikhet, ja. Betyder inte det att världen kommer att gå under? Jo, antagligen.

Finns det då ingenting som kan rädda oss? Man kan alltid hoppas. Vet jag vad det är? Nej, det gör ingen. Tänker jag ändå berätta vad jag tror? Varför inte? Det är ju snart jul.

Det vanligaste svaret på frågan ”Hur ska vi rädda vår planet?” är att vi måste ändra vår livsstil.

 

Jag håller med om att alla har ett ansvar, men det är ändå inte en lösning jag är beredd att satsa mina barns framtid på. För visst. Jag har bytt ut min dieselbil mot en självladdande hybrid. Jag tar tåget när det fungerar praktiskt. Jag har dragit ner på familjens nötköttskonsumtion till ungefär 250 gram per person och månad och min egen komjölkskonsumtion till nästan noll. Det senaste året har jag shoppat tre nya klädesplagg till mig själv. Jag sopsorterar och fyller diskmaskinen till bristningsgränsen innan jag sätter igång den (gärna mitt i natten).

Foto: ANDREAS BARDELL
Gula västarna i protest mot Emmanuel Macrons politik. Protesterna urartade i kravaller och över 700 personer greps.

Jag gör det eftersom allt annat vore djupt omoraliskt och eftersom jag har råd att förändra min ”livsstil”. Men. Bara det att jag har tid och råd att ha ”en livsstil” ger en fingervisning om problematiken. För trots att jag gärna skryter om min medvetenhet så flyger jag (och verkligen inte bara när jobbet ”kräver” det). Jag köper tvålar och ljus och krämer i konstiga förpackningar, schampo som löddrar och rengöringsmedel som liksom fräter bort smuts. Jag tar gärna bilen (som i ärlighetens namn drar en hel del bensin) och jag äter både griskött och kyckling trots att jag inte klarar av att titta på filmerna som visar hur de har tagit sig till min tallrik.

En sak står klar. Det är INTE jag, eller sådana som jag, som kommer att rädda världen. Vi är för självupptagna för det. Carpe jävla diem, parce que je le vaut bien, hashtag fucking yolo.

 

Ett annat populärt förslag till ”lösning” på klimatkatastrofen är att eftersom våra politiker inte klarar av att komma överens och demokratin dessutom är så opraktiskt utformad att man måste lyssna på väljare som gillar Donald Trump, kommer våra företag och konsumenter att frivilligt styra upp situationen. Det är nämligen inte bra för tillväxten om planeten brinner upp. Döda människor byter inte mobiltelefon till senaste modellen. Om delar av New York city översvämmas blir det jättesvårt att hålla börskurserna uppe. Jag tror att det ligger mycket i det. Men jag tror inte att det heller kommer att räcka.

För det finns fortfarande ett avgörande problem som inte går att frigöra från klimatkrisen.

Och det måste lösas politiskt. ”Vi måste våga prata om elefanten i rummet”, som Yvo de Boer, f d generalsekreterare för FN:s klimatkonvention, uttryckte saken. ”Vem ska betala notan?”

 

Vill man bara dra en enda lärdom av det som hänt i Frankrike sedan de gula västarna gick ut på gatorna för att protestera mot (bland annat) de höjda bensin- och dieselpriserna, så är det detta: för att rädda miljön måste vi göra något åt de ekonomiska orättvisorna. Annars är vi rökta. (Eller dränkta.) Det kräver höjda skatter för de företag som står för störst utsläpp, men också en omfördelning av de ekonomiska resurserna, såväl globalt som nationellt.

Så vad kan vi hoppas på, nu när C och L precis givit SD den avgörande politiska makt som de gick till val på att aldrig möjliggöra och röstat igenom en högerbudget med kraftiga nedskärningar i miljöbudgeten? Att nästa ”politiska trend” blir att kräva ekonomisk rättvisa, kanske? Att vi börjar rösta i enlighet med det?

Då kanske vi dessutom kan se till att vår tids ödesfråga blir något annat än en övergående fluga.

avMalin Persson Giolito

ARTIKELN HANDLAR OM

Politik