Vad händer i Frankrike?
Frankrike var länge ett land där man strejkar, äter råbiff, klagar på kollektivtrafiken och jobbar 35 timmar i veckan och vart sjunde år – numer vart femte – väljer en man i övre medelåldern till nationens högsta ämbete.
Så vad håller på att hända?
När Emmanuel Macron valdes till president i ett mycket ovanligt presidentval 2017 ställdes det där sista på sin spets. Han var ännu inte fyrtio fyllda och konservativa ledarsidor, men inte bara, oroade sig för att han skulle bli en lättviktare i ett land som givit världen general De Gaulle, nästan 70 när han tillträdde som president och François Mitterand, 65, för att nämna två av de mest populära.
I veckan gjorde Emmanuel Macron vad män med makt i alla tider gjort: Han utsåg sin efterträdare i sin avbild och utnämnde Gabriel Attal till premiärminister. Och nu är vi nere på internationellt låga åldrar. 34 år ung ska Attal utse och leda Frankrikes nya regering i tider där utmaningarna, som det heter, är stora.
Men det stannar förmodligen inte där.
För utnämningen av Gabriel Attal till premiärminister innebar inte bara att hitta en ersättare till Elisabeth Borne som sa upp sig i veckan. Det handlar för Macron av allt att döma om att berätta vem som blir näste presidentkandidat för hans egna rörelse. För efter två mandatperioder får monsieur le président som bekant inte sitta kvar.
Och medan ni lägger på minnet var ni läste det först ska jag berätta vem Gabriel Attal är.
Kort story: En Macron två punkt noll.
Lite längre: En oerfaren men välutbildad påläggskalv som man, om man är identitetspolitiskt lagd (vilket Attal själv absolut inte är) kan spela minoritetsbingo med.
Han är gay och, i alla fall fram till nyligen, i ett registrerat partnerskap med EU-parlamentarikern Stéphane Séjourné. Franska skvallertidningar ägnar för övrigt den här veckan åt att försöka reda ut vad som hänt, eftersom ingen av de två tycks bära sina ringar längre.
På pappans sida är släktträdet tunisiskt-judiskt och på mödernet en ortodoxt kristen familj vars aristokratiska bakgrund spåras till Ukraina. Gabriel Attal är uppvuxen på Paris snofsiga vänstra strand och har fått sin utbildning i de finaste skolorna i den franska huvudstaden.
Han tillhörde som mycket ung det franska socialistpartiet men bytte till Macrons rörelse när den lanserades och anses numer också ha förflyttat sig till partiets högerflank.
Under hösten, då han fortfarande var utbildningsminister, berättade Attal hudlöst om hur han blivit mobbad i skolan och vilka spår det satt hos honom. Detta, i kombination med flera uppmärksammade fall av grov mobbning i fransk skola, gjorde honom snabbt till en av landets mest populära politiker. En sådan som folk, enligt opinionsmätningar, gärna vill ta en öl med.
Och då spolar vi fram bandet till 2027 (och hoppar över de uppenbara invändningarna om att saker kan hända på vägen) och konstaterar att Gabriel Attal mycket väl kan stå som en av två kandidater i slutrundan av presidentvalet.
Väl där lär han ställas mot Marine Le Pen – en högerradikal kvinna som närmar sig pensionsåldern – vars parti just nu har högst stöd av alla i mätningarna. Och vilken häst väljer fransmännen då?
Det är hypotetiskt och väl tidigt att svara på förstås. Men det känns inte som en galen gissning att Frankrikes näste president just har presenterat sig.
Jag kan inte svära på att det stämmer, men jag tycker mig se att det i Gabriel Attals tjocka mörka hår under de senaste månaderna växt ut några gråa hårstrån. Som om hans kropp på egen hand förberedde sig för ämbetet.
