Sportbilsexpert? Si, certamente!

Martin Ström kör bilar många bara kan drömma om

Under bilsalongen i Frankfurt kallades jag sportbilsexpert och på chatten fick jag frågan vad som gjorde mig till en sådan. Frågan ställde mig en smula. Men nu vet jag. Sista pusselbiten har fallit på plats. Jag har kört Ferrari!

Porsche bygger grymt bra bilar.

M-bilarna från BMW får hjärtat att slå hårt och ljudet från Lamborghini och Mercedes AMG-racers reser håret på hela kroppen. Audi R8 V10 är fantastisk, Nissan GT-R obegripligt kvick och Mitsubishi Evo en superb vuxenleksak.

Med åren har jag samlat på mig en mängd sportbilsupplevelser.

I början genom att krypa runt på golvet och leka brum, brum med dockor (mamma ville inte ge mig bilar) och senare genom att plöja all tillgänglig sportbilslitteratur. Jag formligen åt Automobil till frukost och drömde mig bort i reportagen från Maranello, Sant Agata och Zuffenhausen.

Mamma kallade mig dagdrömmare. Själv

hade jag målet tydligt utstakat, en dag skulle jag köra en Ferrari. Så var det bara.

Äntligen min tur

Åren går och testbilarna blir allt vassare men den stegrande hästen får jag bara betrakta på avstånd. Robert ringer från Sicilien och berättar hur fantastisk nya California är och jag tänker att nästa gång är det min tur. Fast Robert är inte lika säker.

Men så kommer ett mail.

Autoropa bjuder in till Ferrari och Maserati Racing Days på racerbanan Ring Knutstorp. Ägare ska köra sina dyrgripar på banan i samband med tre deltävlingar av Ferrari Challenge Scandinavia och för oss har man ordnat ett trevligt körprogram.

På menyn står 430 Scuderia, Ferraris vass-aste gatbil, om man räknar bort superbilen

Enzo. Tur då att Enzo står med som efterrätt. Huvudrätten man dukar upp ser särskilt aptitlig ut, racerbilen 430 Challenge.

Jag tror knappt det är sant och för att ta ner mig lite på jorden har Skåne ordnat med regn. Men inget oväder i världen kan stoppa mig nu och jag kravlar ner lite osnyggt i skruvstädet som kallas förarstol.

Världens snabbaste paddelväxellåda är verkligen helt överlägsen allt jag provat innan. Den genomför en komplett växling på 60 millisekunder, lika snabbt som Ferraris F1 bil 2005.

Motorljudet är ständigt närvarande trots

att vi bara glider fram första varvet, men det som överraskar är inte teknik eller prestanda. Det är hur lättkörd bilen är, inga ryck, inga tunga pedaler, bara en härlig tyngd i ratten och en ständigt närvarande motor avslöjar bilens verkliga potential.

Sen är allt plötsligt över.

Jag har kört ett varv, och det är inte långt på Ring Knutstorp. Sen tvingas jag in i depå och tror en stund att det här var allt. En irriterande liten smakbit av legenden från Maranello. Banan ska nu användas för tävlingen och jag och fotograf Hillergren får lunka runt i depåområdet.

Hon spinner för mig

Men Martin Nelson på Autoropa har hela bakfickan full av körtid för mig och en dryg timme senare sitter jag bakom ratten igen och jagas av några Challengeförare. I sätet bredvid sitter Thomas Kemenater, trefaldig världsmästare i Ferrari Challenge och tillika min instruktör för dagen. Jag har aldrig upplevt en så direkt och exakt styrning som i Scuderia, närmast kommer man känslan i en gokart. Vid 4 000 varv vaknar motorn på allvar och skriker sedan ut sin glädje upp till varvstoppet men greppet räcker inte till och hjulen spinner när jag trycker i fyran.

Ändå är det lilla vredet på ratten som styr antisladdsystem, mappning med mera tryggt parkerat i våtläge.

Nelson vinkar att det är dags att byta till 430 Challenge. Redan när jag tar på mig den flamsäkra overallen stiger pulsen och jag blir lite nervös. Men det är helt onödigt för tävlingsbilen är om möjligt än mer lättkörd, inte för att det är en mesbil utan för att den talar tydligare med föraren.

Bättre hela tiden

Bakom ratten i Scuderia tänkte jag, det här är den optimala sportbilen. Nu tänker jag, vad fel jag hade. Okej, Scuderia är gatlegal me

dan 430 Challenge är en ren tävlingsbil och allt är lite råare. Bromsarna har ABS men känns doserbara i det oändliga, bilen styr nästan innan jag vrider ratten, så intuitiv känns styrningen. Bara växellådan är bättre i Scuderia, av kostnadsskäl kör Challengeserien med gamla paddellådan.

Nu blir det hjulfest

Jag litar på dig säger, Thomas och kopplar ur antisladdsystemet som i Challenge bara är på eller av. Jag börjar utforska gränserna, det är fortfarande vått, men bilens balans är utsökt och greppet som regndäcken ger gör att mitt självförtroende växer varv för varv.

Med esp urkopplat blir körningen mer harmonisk samtidigt som tävlingsbilen visar sin lekfulla sida, något som blir fullt tydligt först när Thomas visar var skåpet ska stå. Efter några hårda varv är jag mjuk som överkokt spaghetti och redo för efterrätten.

Med ösregn, 660 hästkrafter, bakhjulsdrift och ett försäkringsvärde på elva miljoner vill Nelson inte ta några risker i den inlånade Enzon. Därför tar vi en tur på de vackra småvägarna som omger Knutstorp.

Trots att vi mestadels glider fram sitter jag ändå hopkrupen i den trånga kupén och flinar som ett barn på hjulafton. Nej, det är ingen felstavning, det är hjulfest i allra högsta grad. n