Min kärlek till Saab rostar aldrig

Jag köpte min första Saab det år jag fyllde 16. En 93B 1959.

Trots att jag punktmarkerat bilskroten hemmavid stod den plötsligt där en dag utan förvarning, som nedrullad från himlen. Det var något med siluetten.

Med ansiktet. Två pliriga ögon, ett reainsug till mun, en mjukt stigande taklinje som rann ner i en kompakt bakdel. Hur kunde någon ens tänka tanken att skrota något så fulländat?

helskärm

Saabs modellhistoria var inte överdrivet svår att bena ut. I synnerhet inte för en fullt ut absorberande tonåring. Ett besök på fabrikens museum, på den tiden inrymt under en bensinmack i Trollhättans utkant, fick mig att förstå att mina samlade besparingar räddat den optimala Saaben.

Just 1959 års modell erbjöd en unik kombination av odelad vindruta, bakhängda dörrar och det riktigt snygga emblemet på bakluckan, det i skrivstil. Som bonus satt just i min bil 850-kubikaren på 38 hästar som kom först med 96:an 1960. I brist på rik modellflora gällde det att koka ner hänförelsen till detaljnivå.

Tonårsförälskelsen i tvåtakt mognade till V4. En framtung särling, vars motorljud rytmiskt rullade ut genom avgasröret som fluffiga garnbollar. En farbrorbil med krocksugna jättestötfångare och stabiliseringsfenor, jag kan fortfarande sakna min ärtgröna 95:a.

I rent forskningssyfte förflöt en period med en hyperputsad Volvo 142 av 1968 års modell. Det gick inte alls. Där Saabarna oupphörligen pratade med mig, med balans, känsla, ljud och doft uttryckte Volvon mest en stönande vardagslunk som snabbt övergick i dödsfara när vägbanan fryste på.

Hur kunde svensken låta sig luras så lätt, generation efter generation? Jag pratar om bakhjulsdriften.

Med själfulla, torpedformade Saabar i behagligt låga prisklasser, fanns en medfödd direktlänk till egensinniga flygingenjörer, till rallyhjältar. Bara man var utrustad med förmågan  gåvan  att uppfatta saken så.

Majoriteten kunde haka upp sig på småsaker som en allmänt sned körställning, en eluppvärmd stol med enbart automatisk funktion eller kanske en handbroms som verkade på framhjulen.

Men bortom dessa mindre små irritationsmoment fanns de riktigt smarta dragen: strömlinjeform, plant golv och med 99 och 900 kom indragna trösklar, turbo, combi-coupé och längre fram detaljer som progressiv hastighetsmätare och möjligheten att delvis släcka ner instrumentpanelen.

Nyttan med startnyckeln på golvet var diskutabel, man talade på 1990-talet om undvikandet av knäskador, men nog är det svårt att tänka sig en coolare placering! 

Min nyvaknade aptit för avdankade Saabar sammanföll med märkets blomstring i början av 1980-talet. Som fåordig körkortsfärsking kunde man mot alla odds svaja in på Grahns bilhall i Kisa och få låna nycklarna till en splitter ny 900 turbo. Precis en sån som Borg och Stenmark körde. The Super-swedes.

Det blev tyst på grabbgänget i kupén när turbon började ladda. Motorns mörka stämma toppades av avgasturbinens vinande och någon sekund senare kom en kraftutveckling långt bortom fattningsgränsen. Man slungades in i en ny tid. Vridreglagen på panelen gav ifrån sig små högteknologiska pysningar. Det var elfönsterhissar, skinn, farthållare. Perfekta stolar och vindruta från ett stridsflygplan.

Först i Åtvidaberg vände vi. Det hade blivit mörkt och hastighetsmätaren skimrade i grönt. Vi satt i världens bästa bil i världens bästa land.

Jag inser att mitt vältrande i begagnade Saabar knappast har bidragit till företagets väl. Tvärtom. Jag är parasiten längst ner i näringskedjan, som frossat i det som blivit över, inte på något vis ädlare än sådana människor som högljutt begråter den charmiga, själfulla bybutikens bortgång, men som bunkrar upp på stormarknaden i stan. Vid de få tillfällen jag snuddat vid tanken på en fabriksny bil har det i Saabhandlarens fönster stått en omklädd Opel eller något som för länge sedan borde fått avlösning. Saabarna utvecklades för långsamt eller inte alls i en bilvärld som växte och förändrades i turbofart.

Att Saab under dramatiska, lätt förödmjukande, former, nu baxas in i minnenas hangar är en stor sorg för mig personligen, men på intet vis i närheten av vad alla direkt drabbade känner.

Jag kan alltid trösta mig med min undanstoppade Saab 93B 1959, den med 580 kvadratcentimeters bromsarea, mjukstoppade solskydd och låsbar handsfacklucka. Några av nyheterna det året.

Claes Johansson/Klassiker