Clarkson: "Så kommer det en svensk och sprutar grus i ansiktet på en"
Publicerad 2013-12-19
Därför hatar jag rally
Alla rallyförare är trollkarlar. Oftast från Skandinavien.
Clarkson är varken trollkarl eller från Skandinavien.
Därför hatar han rally. Och kommer ut som en beundrare av Richard Hammond...
Ingenting på denna jord kan väl vara tristare än att titta på rallytävlingar? Man står i timmar i en våt skog och drar på sig lunginflammation, och så kommer det en svensk förbi och sprutar grus i ansiktet på en. Man kan inte sätta sig. Det finns inget att äta. Flickvännen gnäller. Alla andra i skogen är mördare. Och det blir inga omkörningar. Det är bara en bil. Sedan blir det trist en stund till. Och så kommer det en bil till. Sedan blir det mörkt. Efter det ser man några strålkastare. Och sedan lite fler. Och sedan mördar en av mördarna flickvännen.
Då knallar man iväg till slutet av sträckan där det är en massa oväsen och ett gäng entandade gubbar står och tittar på andra män som iklädda jackor med loggor på byter växellåda på en Ford Focus. Om det här är något du tycker är intressant föreslår jag att du tillbringar lite tid på närmaste Mekonomenverkstad. Där kan man i alla fall sitta ner och ofta få sig en kopp kaffe också.
Jag avskyr att titta på rallytävlingar.
Men det kunde vara ännu värre, för i stället för att se bilarna fara förbi kunde man köra dem.
Alla vet vi att en bil varken stannar eller styr på snö eller is eller grus. Och ändå är det precis vad rallybilar gör. Det innebär att alltihop är skumt och att de som kör följaktligen måste vara någon sorts trolldomskunniga skumraskfigurer.
Jag kommer mycket väl ihåg första gången jag körde en riktig Grupp A-bil med turboladdning och fyrhjulsdrift. Det var uppför en backe i en skog i Wales och där var det många träd. Herrarna i logotypförsedda jackor spände fast mig ordentligt i förarsätet och förklarade alla spakarnas funktioner, men jag hade så högljudd hjärtklappning att jag inte hörde vad de sa.
Så körde jag försiktigt iväg och ganska snart kom jag till första kurvan. Jag vred på ratten men bilen fortsatte rakt framåt. Då bromsade jag. Och det gjorde inte heller någon skillnad. Bilen höll fart och riktning som om jag inte ens var där. Sen åkte den ner i ett dike.
Självklart gjorde den det. Man kan nämligen bara köra en bil om det finns friktion. Och i rallyverksamhet gör det inte det.
I förra veckan hade vi ingen friktion på vår bana heller. Jag satt i nya BMW M135i och det bara vräkte ner. En av våra proffsförare kom in på kontoret efter en fotorunda, och han sa att man måste vara superförsiktig på rakan för den förbannade bilen bara vattenplanade hela tiden.
De där orden ringde i öronen när jag några minuter senare i 200 knutar fick ett bakvagnskast och jag blev vad Martin Brundle (före detta brittisk racerförare, i dag kommentator på BBC, reds anm) så fyndigt kallar ”en passagerare”, och en som är på väg mot den blivande olycksplatsen.
Det blev en mycket lång resa. Jag lämnade banan strax efter Chicagoböjen och trots att jag nu verkligen bromsade hårt saktade inte bilen ner ett dugg. Gissningsvis gjorde jag drygt 150 knutar när jag närmade mig den där biten bana mellan näst sista kurvan och Gambonböjen. ”Ojdå” tänkte jag, ”om jag går in på asfalten här med sidan före kan bilen mycket väl slå runt”.
Jag var alltså illa tvungen att göra någonting åt saken, så jag verkligen inte kom med bredsidan först upp på asfalten. Men på vått gräs är en sådan manöver inte möjlig såvida man inte är en skandinavisk trollkarl. Och det är jag inte.
Det var rena turen att jag åkte upp på asfalten baklänges, och strax var jag tillbaka på gräs i riktning mot de bensincisterner som numera mest används för att tanka James Mays Tiger Moth. Än en gång räddades jag av turen och när jag äntligen fick stopp på bilen var jag nästan en kilometer ifrån eländets startpunkt. Nästan en kilometer! Det är därför jag avskyr att tappa kontrollen. Det är därför jag hatar rallytävlingar.
Som tur är har jag en viss förmåga att föreställa mig saker. När jag kör en bil fort är huvudet fullt av negativa vågor. Jag undrar vad som skulle hända om bilen tappade ett hjul eller om bromsarna strejkade eller om styrningen gav upp. Sånt tänker man intensivt på på en torr bana. Men mitt i en skog med ett spår som är så jäkla halt att inte ens en häst skulle kunna stå upp, ja då kör jag aldrig fortare än tio kilometer i timmen. Det är därför som mina lantliga missöden vanligen är ganska lindriga.
Och nu kommer jag alldeles osökt att tänka på min kollega Richard Hammond. Jag hoppas att jag inte uppfattas som illojal men när solen lyser, vädret är varmt och han erbjuds en massa härlig friktion att leka med är han inte riktigt på topp. Visst, han kan sladda lika snyggt som alla andra, men när det gäller att häva sladden med en massa rattvevande kompletterad av balanserande med gasen så behöver han ofta lite välvillig hjälp när situationen ska beskrivas i text.
Ibland ser jag honom fara omkring sladdande i ett virrvarr av svordomar, svett och vevande armar och då är det lätt att tro att han har blivit stucken av en geting.
Men följande är intressant. När man tar bort friktionen förvandlas han till en gudabenådad förare. Ge honom en Bowler Wildcat (ett specialbygge som delvis är baserat på Land Rover Defender) och ett stenbrott så är det som att se poesi i rörelse. Och så är det den där gången vi filmade ett inslag om Lancia. Vi var i Wales och han skulle köra (jag tror att det var en Morris Marina) runt en specialsträcka. Tja, i hans händer förvandlades bilen, trots att den hade ett piano på taket, till en Peugeot 205 T16.
Helt nyligen filmade vi en snutt för årets jul-dvd och kom då till en specialsträcka i Frankrike. Han hade en Nissan 350Z och jag hade en BMW Z4. Det smärtar förstås att säga det men han varvade mig på första varvet. Tre gånger.
På en bana skåpar jag plättlätt ut honom. Men i skogen är det precis tvärtom och jag undrar verkligen hur det kan vara så?
En del verkar tro att det beror på att han bor nära Wales där det regnar en hel del och där det inte finns särskilt många riktiga vägar. Så han är van att sladda till affären och slira sig fram till kemtvätten. Om de har sånt där borta. Men han växte upp i Birmingham och där finns det ju varken lera, grus eller bonnvischa. Det är ju inte så att han föddes med armarna i opposite-lock och med en lätt svensk brytning.
Men vad kan det då bero på? Tja, det har då inget med brist på fantasi att göra. Han är en riktigt känslig snubbe och jag vågar nog påstå att hans stora smäll aldrig riktigt lämnar hans tankar.
Han har inte en påfallande god koordinationsförmåga heller. Om man ser honom spela snooker får man snabbt uppfattningen att det är något fel på honom. Och man tänker ungefär samma sak när han står vid pubens dartlinje. Tills han av misstag kastar en pil i ögat på motståndaren.
Sammanfattningsvis, och med Sherlock Holmes kloka ord: När man har eliminerat det omöjliga så måste det som återstår,
hur osannolikt det än kan tyckas, vara sanningen.
Richard Hammond är en trollkarl.
Jeremy Clarkson
