Provkörd: Honda Civic

Liten läcker långfärdsbil

Den är gul. Eller grön. Eller …

Färgen är lite typisk för Honda som lever ett undanskymt, lite obestämt liv vid sidan av de stora tillverkarna.

Men Civic med den nya dieselmotorn på 1,6 liter är en fullträff.

När vi provkörde nya Honda Civic för drygt ett år sedan var vi imponerade av den. Nu har den fått en ny snåldiesel på 1,6 liter, 120 hästkrafter och 300 newton­meter i vridmoment – och intrycket består.

Bilen överraskar positivt.

Jag kör ut den ur garaget för att tråckla mig igenom Stockholms-trafiken. Motor och växel­låda – finns bara manuell – fungerar utmärkt tillsammans. Ingen tendens till tjuvstopp och en smidig koppling underlättar i köerna. Visst knattrar den en del på tomgång och vid acceleration, men när den kommit upp i fart – även i hög motorvägsfart – hör man den inte längre. Bilen är för klassen förvånande välisolerad och bekväm, trots 225 millimeter breda däck.

Behaglig acceleration

Så släpper köerna, jag svänger av mot Tyresö och ­accelererar. Det är ingen racerbil, men fartökningen är jämn över ett brett varvtal och 10,5 sekunder från 0 till 100 km/tim är mer än tillräckligt.

1,6 liter turbodiesel är en populär motorstorlek. Både jämfört med Volvos version D2 (från franska PSA, Peugeot och Citroën) och VW:s är den snäppet starkare.

Och helt ovän i utseendet är Civic inte heller.

– Ska vi åka den där fräcka bilen? undrar min son Loke några dagar senare när vi ska åka ut till landet.

Bjuder in till provokation

På kurvig landsväg är bilen rapp och rolig utan att bli spårig eller instabil rakt fram. Men den har en tendens att bli lite lös i baken om man provocerar den i hårda kurvor.

Och man vill provocera. Motorn, chassit, hela bilen bjuder in till det.

Det är det många bilar som gör. De flesta så hårt fjädrade att man slår sig när man kör i gupp. Inte i Civic. För att vara så inbjudande är den förvånande komfortabel. 30 mil på motorväg och landsväg är inte alls den expedition som den kan vara i en liten bil. 

Testbilen har inte gått mer än 250 mil och är alltså långt ifrån inkörd, men en blandad förbrukning under testets dryga 50 mil stannar på 0,47 l/mil – och det får man säga är mer än helt okej.

Genomtänkta finesser

Nackdelar då? Jodå, de finns. Taket går till exempel så långt fram att det känns det som om jag hade en keps neddragen över ögonen. Det känns instängt även om sikten framåt är helt godkänd, också snett framåt, men annat är det snett bakåt: jag var nära att bli påkörd två gånger från bilar som jag inte såg när jag backade ut från parkeringar.

Om jag känt någon tvekan inför bilen, försvinner den med de små, genomtänkta finesserna. Som att baksätena går att fälla upp som biostolar så att man får ett gigantisk platt golvyta att packa på. Eller bara som att musikanläggningen pausar bluetooth-musiken från min mobiltelefon och släpper fram nyhetssändningen från radion.

Bilen känns genomtänkt.

Nej, den största nackdelen är förmodligen priset. Testbilen med Lifestylepaket kostar 233 400 kronor. Mycket pengar – ungefär samma som för en V40 D2 – även om motorn är snål.