Nästan perfekt, Volvo

Collin har provkört nya folk- Volvon S40

Regnet vräker ner över turistparadiset i södra Spanien.

Men vi ska inte turista utan testa bil, och då kan det inte bli bättre.

Svåra förhållanden med dåligt väggrepp och 100 procent luftfuktighet avslöjar nya Volvo S40 mer än en tur i solsken.

Chassi, antisladdsystem och klimatanläggning sätts på tuffa prov, till och med ljudkomforten måste upp till bevis när vatten och lera som spolats ut på vägen slungas upp i hjulhusen.

15 mil med värstingen

Kvällen före körde jag 15 mil med värstingen S40 T5 (test i nyhetstidningen i måndags). 220 hk, breda lågprofildäck och uppstyvat chassi gav bästa köregenskaperna i en Volvo hittills men rätt stötig gång.

30 mil till med S40 2,4i, 170-hästaren, gör mig säker på att Volvo prickat rätt med sin nya mellanklassare. Det kan inte bli annat än succé, både hemma i Sverige och ute i världen där Volvo har en helt annan image. Där är inte Volvo "Svensson-bilen" utan en lyxbil med högsta möjliga säkerhet. Och nu - med underhållande köregenskaper.

Vägen upp mot bergsstaden Ronda bär tvärt uppför och kurvorna är fler än raksträckorna. Lastbilarna segar sig fram och det gäller att köra om utan att tveka när sikten är tillräcklig.

Den femstegade automatlådan (kostar 15 900 kronor) är adaptiv och lär sig snart att jag vill ha snabba nerväxlingar.

Och sen hjälper antisladdsystemet (ESP är standard) till att få bilen på rätt ledd genom hårnålarna.

Antisladdelektroniken griper in så mjukt att bilen tillåts sladda i väg en bit och jag nästan tror att det är jag själv som kontrollerar sladden.

ESP kan inte kopplas ur helt men ett knapptryck tar ner effekten till hälften ... Då blir sladdarna yvigare och jag känner mig ännu mer som en rallyförare.

Köregenskaperna är grundtrygga med lätt understyrning och skiljer sig totalt från Ford Focus C-Max som ju har samma bottenplatta, den Ford-koncernen kallar P1.

När C-Max far i väg i lömska bakvagnssladdar är det kanske underhållande för en entusiast men knappast säkert i en familjebil. S40 är precis tvärtom, den släpper ogärna greppet bak. Styrningen är exakt, men framhjulen styr inte in lika snabbt i kurvan som hos Ford och när det går för fort och föraren släpper gasen börjar S40 kana över framhjulen medan Ford Focus sladdar ut med bakvagnen.

Totalt oberörd

Ett dåligt chassi avslöjas lätt på dålig asfalt i kurvor. Bilen vill gärna hoppa och studsa ut en bit med bakvagnen. Nya S40 verkar totalt oberörd och inte ens forcerad kurvtagning på gropig asfalt leder till oönskade kast. Imponerande!

Komforten är mycket bra. Alla ljud är väl dämpade, det varken knarrar eller gnirkar. På grov asfalt kommer en del däckljud, men inte särskilt störande.

Det enda som låter är motorn vid acceleration, men det är ju så det ska vara. Det ljudet har Volvos tekniker jobbat mycket på.

Dåligt stöd

Kvalitetskänslan inne i bilen är hög, den närmar sig de bästa tyskarna. Flerfunktionsspakarna på rattstången till exempel ligger inte Audi eller BMW efter när det gäller känsla.

Utvändig design ansluter till det formspråk Volvo myntade med S80. Invändigt märks flörten med de yngre köpare Volvo jagar.

Men vill inte yngre människor också ha praktiska förvaringsfack?

I S40 ryms bara glasögonfodralet i dörrfickan och mobilen finns det ingen plats alls för!

Den böjda plastbiten mellan instrumentbrädan och växelspaken som Volvos formgivare är så stolta över har inte något svenskt namn utan kallas Center Stack. Den är dåligt stöd för mitt högerben på krokvägen. Mugghållarna är så grunda att muggarna inte står stadigt.

Helylle-Volvo håller på att stajla om sig.

Det är kanske tidens tecken, i varje fall lär bifallet från biljournalisterna bli översvallande. Jag sällar mig trots att S40 inte är riktigt praktisk som familjebil till kören.

Robert Collin