Zandra hade cancer under pandemin – tvingades isolera sig från sin egen familj

helskärm

Våren 2020 låg Zandra Bergström ensam i sin dotters etta, med trippelnegativ bröstcancer. I efterhand önskar hon att såväl vården som eftervården hade sett annorlunda ut. I stället var det CancerRehabFondens rehabiliteringsprogram som gav Zandra det hon längtade efter allra mest.

Zandra Bergström fick sin första cancerdiagnos i 35-årsåldern. I dag är hon 48 år och har behandlats för både hud- och bröstcancer. I slutet av 2019 hittades knölen i Zandras bröst – den mest aggressiva formen av bröstcancer.

– Jag påbörjade min behandling i februari 2020. Då slog pandemin till. Jag hann göra en cellgiftsbehandling innan allt blev tok och kaos. Alla blev ju livrädda. Sjuksköterskorna hade ju till en början inte ens några skydd och sa: “Får du covid så dör du”.

”Jag bara låg bara där i tystnad, dygnet runt”

För att skydda Zandra från spridningen av coronaviruset fick hennes äldsta dotter, då 23 år, lämna sin etta och flytta in med sin pojkvän i gästrummet hemma hos pappa och lillasyster, då 15 år. I den lilla lägenheten isolerade sig Zandra med sina cellgifter i fyra månader.

– Jag låg i sängen och tittade ut genom fönstret på ett stort träd med fåglar och ekorrar. Hjärnan klarade inte av att titta på tv, läsa eller lyssna på musik. Jag bara låg bara där i tystnad, dygnet runt.

Familjen pratade i telefon varje dag och försökte ses utanför huset en gång i veckan. Zandra fick mat lämnad utanför dörren, men när hon mådde som sämst kunde hon inte ens lyfta en gaffel och hade blåsor i hela munnen.

Fick vänner för livet

På grund av pandemin var gruppterapi, alla aktiviteter för cancersjuka och besöken hos onkologen inställda. Hon erbjöds telefonsamtal med en terapeut men tyckte inte att det gav något. Varannan vecka fick hon komma in bakvägen till sin vårdcentral – för att minimera smittorisken – och ta prover och lägga om slangen som försåg henne med cellgifter.

När yngsta dottern fick sommarlov flyttade Zandra hem till sin familj igen. Då hade hon fått sådana nervskador att hon stukat båda fötterna, satt i rullstol och inte var kapabel att klara sig själv längre.

Behandlingen avslutades med strålning i april 2021. Efter att ha ansökt till CancerRehabFondens rehabiliteringsprogram fick Zandra äntligen komma iväg och träffa andra i samma situation.

– Pratar man om sina biverkningar inom sjukvården får man bara höra: “Jaha, känner du så”, men de jag träffade under rehabveckan hade alla haft det likadant. Jag fick vänner som jag nog kommer ha för livet.

Vägen ut ur isoleringen

Efter att ha levt ett extremt isolerat liv under pandemin blev rehabiliteringsprogrammet en möjlighet att komma ut och få unna sig något – helt gratis.

– Det var jätteskönt och härligt med en vecka för mig själv. Att starta varje morgon med yoga, guidad meditation, få äta jättefin mat och ha gruppterapi. Det var så “hands on” på vad vi gått igenom: de olika stadierna och hur man kan tänka. Jag blev jättehjälpt av CancerRehabFonden, säger Zandra.