Abele gör det roligt att följa riksdagen
För första gången någonsin är jag sugen på att ge mig in i politiken.
Jag gillar det politiska klimatet. Skulle vara spännande att sitta i riksdagen, finns så mycket att bekämpa. Det har inte känts så.
Riksdagen har känts som en grå homogen massa. Tonen, stilen, samtalen.
En rödgrönblå flock som verkar följa samma alfahanne: pragmatismen.
Vanligt folk har en motsägelsefull relation till det.
De efterfrågar ”visioner” och ”ideologiska debatter”, men så fort någon politiker lyfter på huvudet och frångår den gemensamma agendan, blir han eller hon klassad som flummare och stämplad som verklighetsfrånvänd idiot.
Människor kritiserar den ”politiska korrektheten”, men halshugger den som har avvikande åsikter eller framför dem på ett alldeles för kraftfullt sätt.
Man efterfrågar ”färgstarka politiker” men tillåter inga moraliska snedsteg.
Det är inte lätt att vara politiker i ett skitnödigt Sverige.
De lär sig att tassa på tå, att debattera med ljuddämpare, att brinna med en liten låga. De helgarderar sig.
Titta bara på den moraliska utfrågningen av Reinfeldts sju nya ministrar.
Statsministern ville undvika otrevliga överraskningar som efter förra valet och krävde därför att alla skelett skulle fram ur garderoben. Och det var en minst sagt blygsam samling benrangel. De sju ministrarna har tillsammans levt 316 år. Deras gemensamma brottsregister skulle knappt lett till en kvarsittning: några fortkörningar, lite svartarbete och en joint marijuana.
Journalisten Erik Hörstadius skriver i en debattartikel att det råder moralpanik i politiken och att mediedrevet sållar bort alla starka personligheter från politiken.
Politikerna stoltserar med sin tråkighet, visar glatt upp sin slätstrukenhet och älskar att sminka sig färglöst.
Men politiken behöver också vara smutsig för att engagera. Den mår bra av bisarra inslag, av skandaler, av hopplösa visionärer som vägrar hålla sig till budgeten. Den behöver vara utforskande, nyfiken och motsägelsefull för att väcka intresse.
Den måste kännas ärligare.
Den präktiga handboken som reglerar politikernas beteende behöver felstavningar, anteckningar utanför marginalen och kråkfötter.
Därför måste jag motvilligt acceptera att SD:s intrång i riksdagen inte bara gjort politiken roligare, den har gjort den ärligare.
Riksdagen har blivit som en omvänd Idol-tävling, där de sämsta sångarna får vara kvar till sist.
Först var det Jimmie Åkessonz, en tjugo man stark gosskör som lovat att muntra upp politiken med gamla folkvisor, framförda med luta och i fel oktav.
Men inte nog med det. Moderata tonårsstjärnan Anton Abele lyckades mirakulöst nog också ta sig hela vägen fram. Med en klingande överklass-stockholmska har hans enda musikaliska hit ”Det här är oacceptabelt, det är helt sjukt” redan fler inspelade versioner än Leonard Cohens ”Hallelujah”.
18-åringen, som är ett riktigt fenomen på Youtube, är inte bara den yngsta riksdagsmannen hittills, förmodligen är han också den mest inkompetenta. Men genom list och kontakter lyckades han ta sig in.
Och någonstans är jag tacksam för det.
Riksdagen känns som en ärligare spegelbild av det svenska samhället.
Där högt och lågt blandas, där främlingsfientligheten – som finns överallt – fått representation och där en brat, utan kunskap men med inflytande, gett de ökade klassklyftorna ett ansikte.
Det här kommer att bli kul. Jag känner mig själv mer engagerad än jag gjort på länge.
För första gången har jag själv känt suget efter att själv ge mig in i leken.
Och jag tror inte att jag är ensam.
Det är många som med spänning kommer att sätta sig ner i soffan och följa Riksdagen, den nya, fyra år långa dokusåpan. Och förhoppningsvis blir även fler sugna på att själva delta för att nästa omgång göra den bättre.