VM-matchen som räddade en nation
I dag är en historisk dag. Ni minns inte datumet. Men ingen glömmer händelsen.
Den 22 juni 1986. Det är en varm dag i Mexico City. Argentina spelar kvartsfinal i VM mot England. Det är Argentinas viktigaste fotbollsmatch någonsin. Aldrig förr, aldrig senare har förväntningarna varit så stora.
Anledningen är det förnedrande Falklandskriget fyra år tidigare. En engelsk torped träffade kryssaren Manuel Belgranos, 323 argentinska soldater sjönk till det iskalla havets botten.
Argentina kapitulerade och diktaturen, som ville använda kriget i propagandasyfte, föll nu ihop som ett korthus. Demokratin återinfördes.
Men Argentina har fortfarande en oplockad gås med britterna. Så när båda lagen den dagen går ut på plan, är det inte längre en fotbollsmatch. Det är en utrikespolitisk angelägenhet.
I Argentina har landet stannat upp. Här i Sverige har de få argentinare som finns samlats. Jag är bara elva år. Men trots att jag inte känner till det historiska förspelet ordentligt, är det uppenbart att det inte handlar om en vanlig match.
Fotbollen är idag ett verktyg. Ett vapen. Det är idag engelsmännen ska betala tillbaka. Hijos de putas.
Matchen är jämn. Men i början på andra halvlek lyckas Maradona med konststycket att vinna en nickduell mot den engelska målvakten. Reprisen på målet visar att Maradona har boxat bollen med handen.
Det var Guds hand, kommer Maradona att säga efter matchen. Världen skrattar åt honom. De tar honom bokstavligen. Inte vi. Vi vet vad han menar. Hur mycket som står på spel. Vi tvivlar inte på att det är Guds hand.
Maradona är ju Gud.
Matchen fortsätter. Jag är kissnödig. Vågar inte gå ifrån TV:n. Tänk om jag missar ett mål! Men jag skyndar mig. Springer på toa. Där jag står jag, med pitten i handen, när jag hör vrålet. Det är argentinskt mål, så mycket förstår jag. Jag försöker skynda mig. Minns strålen som vägrar sina, minns hur jag frenetiskt skakar på pitten och stänker byxorna.
Jag hinner fram till reprisen.
Och jag kan inte tro mina ögon. Har aldrig sett något så vackert. Maradona har hittat fågelvägen till målet. Rakt igenom, rakt fram. Som en torped.
Målet är världshistoriens vackraste. I Argentina har Maradona fått vingar och blivit en ängel. Och jag missade det, för jag stod och pissade på muggen.
Jag kan inte släppa det. Trots att det har gått 24 år. Jag tittar på målet minst en gång i månaden. Jag tänker alltid på att jag missade det. Att jag, som förmodligen enda argentinaren, missade målet för att jag blev kissnödig just när Maradona skulle krönas till Gud.
Att ständigt gå in på Youtube och minnas den stunden är en livslång avbetalningsplan på en skuld jag inte kan sanera.
Ni kanske tycker att det är en bagatell. Att fotboll är inte är på blodigt allvar.
Nä, i Sverige är det så. Fotbollen är bara en lek. Det är i slutändan bara elva spelare som jagar en boll. Man förlorar eller vinner bara en match.
Då är det omöjligt att förstå vad som hände den 22 juni för 24 år sedan. Omöjligt att förstå hur mycket som ryms inom den gröna rektangeln, vilket ansvar som ligger på spelarnas axlar. I många länder, däribland Argentina, blir fotbollen ett sätt att ta betalt för oförrätter, att skippa rättvisa, att upprätta hedern och den nationella stoltheten.
"Kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel", skulle krigsstrategen von Clausewitz. Han skulle kunnat ersätta kriget med fotbollen.
Och som slagfält är fotbollen unik. Det är enda gången bollen är rund, domaren är neutral, man slåss med samma antal och vinner gör inte nödvändigtvis den som har flest torpeder.
Ibland räcker det med en enda torped. Även om jag råkade stå och kissa just när den avlossades och hela England sjönk i förödmjukelsens iskalla vatten.