SVT använder lögner – och agerar domstol

Debattören: Vem granskar granskarna när drevet går i Kevin-fallet?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2017-05-16 | Publicerad 2017-05-15

I Sverige håller rättssäkerheten och det fria ordet på att duka under för egenmäktiga mediers despoti, skriver Yrsa Stenius.

DEBATT. Dan Josefsson har själv, med påtaglig förtjusning, berättat om hur han ljög och bedrog sig fram under arbetet med sin tv-dokumentär om Margit Norell, kvinnan som enligt Josefsson skapade seriemördaren Thomas Quick.

Under falska förespeglingar om sina syften fick Dan Josefsson människor som i olika egenskaper haft en nära relation till Margit Norell, att öppenhjärtigt berätta om denna, inte sällan inför dold kamera. Materialet som kom ut av dessa intervjuer använde Josefsson på ett sätt som inte alls överensstämde med vad han hade uppgett att han skulle göra när han utverkade intervjuerna.

Professor Sven Å Christianson tillhörde dem som Dan Josefsson rent ut sagt misshandlade. Inför påslagen, dold kamera, fick Josefsson psykologiprofessorn att berätta om sin ungdoms starka relation till terapeuten Margit Norell och om vad hon betytt för honom.

Därefter missbrukade Josefsson informationen han lockat ur Christianson i avsikt att förvränga dennes professionella profil. Josefsson slog fast att Sven Å Christianson var en anhängare av Margit Norells idéer om hur bortträngda minnen (om bland annat sexuella övergrepp i barndomen) kunde avtäckas i psykoterapi.

Sanningen är att Sven Å Christianson aldrig har stött Margit Norells tankar. Hans forskning har inriktat sig på helt andra aspekter av minnets funktioner, vilket kolleger till Christianson har vittnat om.

I dokumentärserien i Sveriges television om mordet på fyraårige Kevin har Dan Josefsson gjort det igen. Dels gett sig på Sven Å Christianson, dels tagit till samma bedrägliga metoder som kom till användning i arbetet med ”Mannens som slutade ljuga”.

Dan Josefsson har inför dokumentären, som SVT hissat upp till himlen, ljugit sig fram till de intervjuer han har lyckats göra med utredarna av det nitton år gamla mordet.

Han förespeglade de utredare som ställde upp för honom och hans team, att man skulle göra ett antal program om samverkan mellan polis, socialtjänst, psykologer och andra, vid utredning av brott med barn inblandade. Fallet Kevin skulle tjäna som exempel på hur väl samarbetet kunde fungera.

En av utredarna, kommissarie Rolf Sandberg, som initialt ledde förundersökningen i Kevin-ärendet, upptäcker en bit in i ”Dokument inifrån” redaktionens utfrågning att journalisterna närmar sig Kevin-ärendet på ett helt annat sätt än det på förhand uppgivna. Han förstår att han har blivit lurad och avbryter prompt allt samarbete med SVT.

Illa åtgången blir han ändå eftersom han sagt tillräckligt för att Josefsson & Co ska kunna klippa ihop till sin huvudtes: Förundersökningsledaren ville så desperat lösa mordet på Kevin att han hemföll åt brutala förhörsmetoder samt åt Sven Å Christianson som i strid med vetenskap och praxis uppmanade kommissarien att fortsätta på den inslagna vägen.

Övriga utredare som medverkat i programmet märker också att någonting är på tok och blir förvirrade, tveksamma och osäkra. Josefssons team från SVT har förberett sig väl på Kevin-fallet, intervjuoffren har på förekommen anledning inte gjort det. Man skulle ju tala om barnförhör på en mer övergripande nivå.

Resultatet av ett sådant redaktionellt upplägg blir förstås precis det Josefsson eftersträvar: Utredarnas uppgifter blir vaga och motsägelsefulla, fallet Kevin ter sig illa utrett, en ny rättsskandal är under uppsegling i tv-rutan.

I Sverige granskas inte granskarna. När Dagens Nyheter tar sig an Dan Josefssons kommande program kommer tidningen inte på tanken att kritiskt närma sig Josefssons upplägg. I stället ställer tidningen upp på hela paketet, om den inte rentav snor det i förtid till Josefssons förtret, och kalibrerar in sig på boven i dramat, professor Sven Å Christianson.

Många kända namn har engagerat sig i drevet mot Christianson med Thomas Bodström och Leif GW Persson i spetsen. Dessas uttalanden tyder på att de inte vet ett skit om hela saken men upprörda är de. Värst är som vanligt GW:

I en näst intill åtalbar formulering i Expressen, fastslår GW att kirurgen Paolo Macchiarini, i sin förening av inkompetens, girighet och vanlig mytomani, framstår som en glad amatör på skandalbörsen, jämfört med sin motsvarighet inom den polisiära kunskapssfären, Sven Å Christianson.

Advokat Thomas Olsson dyker naturligtvis upp som han ska i denna SVT:s repris på ”århundradets rättsskandal”. Han får åklagarkammaren i Karlstad att i en blink öppna förundersökningen i Kevin-ärendet på nytt. ”Nya uppgifter” lär ha kommit fram. Ja, man kan ju gissa varifrån dessa emanerar.

Dag för dag upplever jag ett tilltagande obehag inför den mediejustis som utspelar sig kring fallet Kevin enligt tidigare etablerat mönster: SVT närmar sig nyckelpersonerna i ett rättsfall på ett ohederligt sätt, spelar sedan ut dem, förlopp, fakta och omständigheter enligt en given plan. Kolleger hakar på.

Somt i en komplicerad utredning belyses, annat döljs tills patiensen går ut, rättsskandalen är ett faktum och de skyldiga hänger i mediernas lyktstolpar, färdiga att plockas ned av ett ängsligt rättsväsende och indignerade tyckare.

I Sverige håller rättssäkerheten och det fria ordet på att duka under för egenmäktiga mediers despoti.


Yrsa Stenius, författare, f.d. politisk chefredaktör för Aftonbladet, f.d. Allmänhetens Pressombudsman (PO)


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.