Är vi ett ett gäng bortskämda ungar?
Debattören: Vill du bli en superstjärna så kräver det blod, svett och tårar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-11-25
DEBATT. Föreställ dig hur det hade varit att växa upp för 100 år sedan. Du vet alla de där fluffiga framtidsdrömmarna om allting du skulle uppnå? Du kan börja med att säga hej då till dem. Med största sannolikhet kommer du att ärva dina föräldrars yrke.
Råkar din pappa jobba med avlopp så kommer också du lukta bajs fram tills pensionen. Ordet självförverkligande finns inte i ditt vokabulär.
Men i dag ser det väldigt annorlunda ut. I världen vi lever i efter den teknologiska utvecklingen så har det blivit möjligt för en tolvårig grabb med en gitarr framför YouTube att bli den mest kända artisten på planeten.
Samtidigt har vi en sciencefictionnörd som har gjort det möjligt att snart lämna denna planet för en annan. Inga drömmar är längre för stora och det finns inte längre några hinder kvar som håller oss tillbaka. Självförverkligande verkar ha blivit en del av vårt DNA.
Men samtidigt verkar vi ha blivit en generation som känner oss berättigade till framgång. Vi tror oss själva förtjäna ett following på sociala medier utan att ha något vettigt att säga. Vi tror oss själva ha rättigheten att kalla oss för entreprenörer så fort vi har kommit på en idé. Eller som i det senaste exemplet om ”Idol”-deltagarna som vill ha lön för att medverka i programmet i TV4.
Jag förstår problematiken i att ett storbolag har en affärsmodell som utnyttjar unga med drömmar om att stå på den stora scenen. Det är inte optimala förutsättningar för deltagarna, men har det någonsin varit optimala förutsättningar att göra något storslaget av sitt liv?
”Idol” är en unik chans att exponeras inför hela det svenska folket. Det ger dig som deltagare ett kändisskap som du själv inte hade uppnått i ett så tidigt skede i karriären.
För de aspirerande artister som inte håller med så finns det bokstavligen ingenting som hindrar dem från att släppa sin egen musik, bygga sitt varumärke och fixa spelningar på annat sätt.
Fördelen med kapitalismen är att ansvaret ligger helt på oss själva att göra det som känns rätt för oss.
Om du vill ha en lön tidigt i livet så kan du ta jobbet i den lokala livsmedelsbutiken. Om du vill ha en trygg karriär så kan du plugga vidare. Men vill du bli en superstjärna så kräver det blod, svett och tårar. Många verkar dock inte förstå innebörden av villkoren och vill hoppa över den jobbiga delen av resan.
Kan jag då dra slutsatsen att generation Y som vi så fint kallas är ett gäng naiva individer som inte är beredda att betala priset för att uppnå våra drömmar?
Vi verkar förvänta oss en krattad gång som säkert och snabbt ska leda oss till framgång, i stället för att ta upp macheten och ge oss in i djungeln, där vi med största sannolikhet gång på gång kommer falla och gå vilse innan vi, med lite tur, kanske hittar ut på andra sidan.
Men vad vet jag? Jag är bara en 22 årig grabb som, enligt mina föräldrar, borde klippa mig och skaffa ett riktigt jobb. Vad tycker du? Är jag och min generation bortskämda skitungar?
P.S Jag fick inte betalt för att skriva den här debattartikeln så du får gärna swisha fem kronor till 076-247 69 43 så att jag kan fortsätta sprida mitt litterära geni till världen och ge mina föräldrar fortsatt magsår över min framtid.
Victor Ganguly
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.