Elevers höga frånvaro gör vårt jobb orimligt

Kristina Bertilsson, lärare: Nu kommer de plötsligt på att de vill ha ett betyg

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2024-05-25

Jag är faktiskt mer villig att göra det lilla extra för elever som har svårt att nå målen trots att de är i skolan än för elever som har 50–70 procents frånvaro. Är det helt orimligt? Eller är det dags att närvaro faktiskt blir en faktor som får spela roll, skriver läraren Kristina Bertilsson.

DEBATT. Under en statusrunda med mitt arbetslag sa varje individ att hen var stressad, och jag tror inte att mitt arbetslag skiljer så mycket åt från övriga lärare här i andra halvan av maj när betygssättningen närmar sig.

De veckor vi har framför oss är som slutspurten på ett maraton och gör att vi bokstavligen stupar när blomstertiden sjungs in och eleverna springer ut.

Men till skillnad från ett maratonlopp är det inte bara vår egen vikt vi ska ta över mållinjen utan vi ska med alla medel försöka ta med samtliga elever oavsett hur hög frånvaro de har haft under läsåret.

 

”Elever har rätt att visa sina kunskaper fram tills att betyget sätts” säger våra skolledare. Vilket ansvar elever har talar de däremot sällan om.

Jag jobbar på en kommunal gymnasieskola i Stockholms innerstad. Bland eleverna som går i årskurs tre ses inte en dags frånvaro per vecka som något konstigt, ”man har ju annat att göra liksom”.

 

I juli 2023 rapporterade CSN att den andel gymnasieelever som har fått indraget CSN på grund av problematisk frånvaro var högre än någonsin. 18-årssjukan kallar vi den, den ökande frånvaron vi ser när elever blivit myndiga och själva kan anmäla frånvaro.

Ett stort problem för oss som undervisar på gymnasiet är att ett alltför stort antal elever har långt högre frånvaro, ibland 50–70 procent, och i mitten av april, när de knappt har deltagit i någon undervisning och heller inte har gjort eller klarat någon examination kommer de på att de vill ha betyg.

 

På en och en halv månad ska de klara av de examinationer som har genomförts under tre fjärdedelar av läsåret, parallellt med att de ska klara av de examinationer som återstår i kurserna.

Och vi lärare? Ja, vi ska bara hosta upp nya examinationer, avsätta tid när de kan genomföra dem och ännu mer tid till att bedöma dem, helst med ”snälla glasögon på” för det ser ju bättre ut för skolan om statistiken visar att elever går ut skolan med godkända betyg. Vilka kunskaper de har verkar spela mindre roll.

När vi tar upp problematiken med våra skolledare får vi som svar att vi inte ska sätta betyg på deras närvaro utan på deras prestationer. Men det finns ett tydligt samband mellan närvaro och studieresultat.

 

Både 2012 års och 2022 års Pisa-undersökning visade att svenska elevers kunskaper sjunkit i högre grad än övriga OECD-länders elevers kunskaper i matematik och läsförståelse. I Skolverkets analys av resultaten kan man läsa att ”det finns en negativ samvariation mellan resultaten i Pisa och hur mycket eleverna skolkar”.

För oss som undervisar är sambandet mellan närvaro och goda studieresultat självklart.

Om närvaro inte spelade någon roll för studieresultatet skulle ju vårt jobb i princip vara meningslöst och skolan skulle kunna tjäna stora pengar på att säga upp sina pedagoger och i stället skicka hem eleverna med läroböcker och uppmana dem att komma i mitten av april för att börja göra sina examinationer.

Mig veterligen sker inte det, tack och lov, så även skolledare verkar förstå poängen med undervisning.

 

I skrivande stund är det den 20 maj. Under läsåret har elever som inte har kommit på ordinarie lektioner fått extra tillfällen, utöver lektionstid, att komma och göra examinationer men allt det jobbet verkar vara bortglömt av både elever och skolledare, för nu ställs krav på att jag in i det sista ska ge eleverna som har missat 50–70 procent av undervisningen och majoriteten av examinationerna både extra undervisning och tillfällen då de får visa sina kunskaper.  

Jag möter många typer av elever i min undervisning. Elever som har lätt att lära, elever som måste kämpa hårt, elever som fokuserar på skolarbete, elever som fokuserar på annat, elever som har nästintill 100 procent närvaro och elever som jag bara ser med några veckors mellanrum.

Kanske är jag en dålig lärare, men jag är faktiskt mer villig att göra det lilla extra för elever som har svårt att nå målen trots att de är i skolan än för elever som inte kommer. Är det helt orimligt? Eller är det dags att närvaro faktiskt blir en faktor som får spela roll för hur mycket jobb och tid vi pedagoger ska lägga ner för att hjälpa våra elever att tillgodogöra sig de kunskaper de behöver för att ta sig vidare i livet?


Kristina Bertilsson, lärare sedan 2004

 

Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.