På tallriken råder harmonisk integration
Det finns bara ett område där den svenska integrationen varit riktigt lyckad.
Ett område där främlingskapet väcker nyfikenhet och inte misstankar.
Där vi lockas av det okända, där vi ser det som en tillgång och där vi är sugna att på att anpassa och anamma nya upplevelser.
Den svenska matkulturen.
I dagens Aftonbladet har Lena Mellin intervjuat Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson. Hon lägger ut de klassiska rasistfällorna som Jimmie Åkesson redan lärt sig att undvika med slutna ögon.
Bland annat ställer sig Lena Mellin frågandes till varför Jimmie Åkesson äter pizza, som ju är invandrad mat.
– Det var i och för sig en svensk på Östermalm som började servera pizza med vitkålsallad. Men det där tycker jag är en ganska löjlig diskusson, svarade Åkesson.
Jimmie Åkesson tycker att den diskussionen är fånig. Såklart han gör.
Den utländska maten är inte någon konflikt. Den har sugits in och införlivats i den svenska matkulturen. Den har integrerats. Den har slutat vara ett problem.
Just därför är det inte en fånig diskussion. Det är det enda exemplet vi har på en väl fungerande integration.
– Vi svenskar har alltid varit öppna för olika matkulturer, det är väldigt svenskt, klargör han.
Det är inte riktigt sant. Jag flyttade från Sverige för 15 år sen. En av de största positiva förändringar jag sett i Sverige under den här tiden är hur den svenska matkulturen blomstrat, vidgats, blivit mer spännande och mångfaldig. Det är en fröjd att bli bjuden på middag i Sverige, man har verkligen ingen aning på vad man kommer att få äta. Man skulle kunna få marinerade aptestiklar med färskpotatis utan att någon höjer på ögonbrynen.
Annat är det här i Argentina. Vi är riktiga matrasister.
Precis som i Indien är kon helig i Argentina - men här är det först på tallriken som den helgonförklaras. Ingen konkurrens tillåts, inget är lika gott, allt annat misstänkliggörs.
Fisk? Aldrig. Skaldjur? Dyrt och suspekt. Kyckling? Ibland och bara för att det är billigt.
För det finns inget som en blodig biff...
Trots att jag älskar kött, blir jag avundsjuk på det svenska integrationsköket.
Framförallt den öppna inställningen till mat.
Ingen är rädd att tacosen ska tränga undan falukorven, ingen tror att cous cousen ska ersätta riset, baklavan konkurrera ut äppelpajen, eller att halloumin inte kan samsas med flintasteken på grillen.
Det handlar inte om att någon ska tvingas äta något man inte tycker om, utan att införliva den utländska maten som en naturlig del av det svenska matutbudet.
Det är i maten vi kan fånga integrationens själ.
Vi måste lära oss att leva som vi äter och förstå, som Jimmie Åkesson, att pizzan faktiskt också är svensk. Oavsett vem som hittade på den.