Idollandet Sverige – en välfärdsbluff
Jag knycklade ihop tidningssida efter tidningssida och matade elden. Det var i söndags och jag skulle grilla några biffar här i Argentina. Jag river av en sida och står plötsligt med den svenska flagga i handen. "Stockholm, huvudstaden i landet där allt fungerar". Vilken rubrik! Medan elden tar sig sätter jag mig och läser.
Artikelförfattaren har besökt Sverige och är totalt hänförd över det svenska samhället. Han skriver som om han beskrev Paradiset. De höga skatterna, som tillåter en jämnare inkomstfördelning. Läkemedelsmonopolet som garanterar att priserna hålls nere. En av de längsta föräldraledigheterna i världen. Den sociala rättvisan, öppenheten, "det finns inte ens ghetton", berättar han lyriskt. Är Gud blond, frågar sig den argentinska journalisten.
Nä. Det är inte ironi. Det är onani.
Sverige har ett fantastiskt rykte i omvärlden, kanske framförallt i tredje världen, där det sociala skyddsnätet täcker mindre än en stringtrosa.
Sverige är en förebild, en utopi. Det förlovade landet.
En bild som Sverige exporterat med framgång och som svenskarna själva gärna gottar sig i. För vad är det som få svenskars självbild att svälla upp som en tampong?
Allemansrätten? Köttbullarna? Smörgåsbordet? Älgarna?
Nä. Solidariteten. Jämlikheten. Öppenheten. Rättvisan.
Välfärdens hörnstenar. Vänsterns gamla fanor, som man numera tvättat bort den röda färgen på och kallar "svenska värderingar".
Sverige har länge fått bära solidaritetens fana världen över, som en olympisk fackla. Men om vi bortser från den urtvättade vänsterns retoriska fåfänga, hur väl stämmer bilden med svensk verklighet idag?
Solidaritet? Det måste väl vara 20 år sedan svenskar tävlade i den grenen.
Jämlikhet? Bara som en kvinnlig amatörsport.
Öppenhet och rättvisa? Ett maratonlopp med hinder.
I Sverige talar folk sig varma om sina sunda värderingar. Men förkastar framstegen de åstadkommit. Dr Jekyll och Mr Hyde.
Dr Jekyll förklarar för invandrarna att i Sverige respekterar människor varandra.
Mr Hyde vill förbjuda dem att använda sina kläder.
Dr Jekyll säger att svenskar ska bli friskare.
Mr Hyde gör det dyrare att bli sjuk.
Dr Jekyll säger att alla i Sverige är jämlika.
Mr Hyde skriver en undantagsklausul för den som inte är frisk, vit och har stadigt arbete.
Och precis som i Robert Louis Stevensons novell, håller nu Mr Hyde på att ta över Dr Jekyll. Den välfärd som finns kvar i Sverige är de förmåner som egoismen ännu inte hunnit avveckla. Men det går fort. Förändringen har redan inträffat. I huvudet på folk.
De som är gamla nog att ha byggt upp välfärden, glömmer. De som ärvde den, kan varken värdera eller förvalta den. Som brun-utan-sol-stekare, duschar de i en dyrbar champagne de inte köpt för egna pengar. Svaghet hånas, individualismen förskönas när alla vill vara en framgångssaga, statlig inblandning föraktas och DDR-stämplas, cynismen vinner mark och de enda som är passionerade i politiken är tyvärr också främlingsfientliga.
I brist på ideal, begränsas folks engagemang till att sitta hemma på sina feta arslen och rösta fram nästa Idol. Det är bara en tidsfråga innan omvärlden märker att deras svenska Idol egentligen är välfärdens Milli Vanilli – fejkbandet som säljer skivor utan att själva sjunga en ton.