Ofrivillig barnlöshet: Måste jag skilja mig för att få ett barn till?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-09-27
Debattören nekas hjälp att få syskon till dottern: Enda sättet är att skilja sig och börja om med en ny partner
Jag älskar min man och vi har varit gifta i sju år. Tillsammans har vi en dotter som kom till oss efter en lång, lång kamp och många försök med IVF (”provrörsbefruktning”). Nu är det vi önskar oss mest av allt på jorden ett syskon till henne. Dels för vår skull, men också för hennes. Vi tror att det har ett värde för henne att ha ett syskon att älska på det sätt man älskar ett syskon. Jag vill också att hon ska ha nära familj kvar så småningom när vi blir gamla och försvinner.
Vi har ett lyckligt äktenskap och ordnade liv med bra jobb och ett boende planerat för att vår drömfamilj skulle få plats. Förutsättningarna för att vi ska lyckas med IVF är mycket goda – jag är 34 år och läkarna säger att det ser mycket bra ut. Om vi får vård vill säga.
Det som stoppar oss är landstinget. Märkligt nog finns en regel som säger att om vi skiljer oss skulle vi få vård med en ny partner. Men om vi fortsätter vara gifta får vi ingen vård, för vi har redan ett barn.
På samma sätt drabbas de som behöver lite fler försök för att få ett första barn. Eftersom landstingspolitikerna har hittat på regler som inte har med de medicinska förutsättningarna att göra finns regler som sparkar ut paren ur vården, trots att de har goda förutsättningar med mer vård. Enda sättet att komma runt det är att skilja sig och börja om med en ny partner.
Ofrivilligt barnlösa är många. Kring 15 procent får någon gång svårigheter att få det barn de önskar. Totalt sett är uppemot en halv miljon berörda. Bland dessa använder omkring 95 procent sina egna ägg och spermier, så donatorbrist kan inte motivera reglerna.
Bland de som inte får landstingsvård och som inte har råd med privat vård är det dubbelt så vanligt att uppleva avsaknad av vilja att leva enligt en stor enkätundersökning som patientföreningen Barnlängtan gjort. Bland dem som inte har råd med vård de behöver är det var femte som upplever en avsaknad av vilja att leva varje vecka eller oftare. Det gör att de som kämpar för ett syskon får sitt liv minst lika påverkat som de som vill ha ett första barn, eftersom de aldrig får landstingshjälp.
Att landstingsregler ställer upp krav på skilsmässa för att småbarnsföräldrar ska få vård är orimligt och etiskt fel. Göran Hägglund har vid flera tillfällen ställt sig bakom dagens system och han tar tydligt ställning emot att regeringen ska agera för att ofrivilligt barnlösa ska få vård efter behov. Min fråga till Göran Hägglund är därför om han tycker att vårdkrav på skilsmässa för småbarnsfamiljer är en kristdemokratisk politik som sätter självbestämmande för familjen i centrum? Och är det så här ett kristdemokratiskt barnperspektiv ser ut?
Johanna Mannung