Våldet mot mig satte spår även i min dotter
Debattören: Barn som upplevt våld i nära relation måste ses som brottsoffer
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-12-08
DEBATT. Hur ska jag kunna laga relationen med mitt barn efter att ha blivit slagen av min sambo?
Jag minns när jag nämnde för första gången att jag ville lämna honom. Han tryckte sin kalla arbetskniv mot min hals och talade om på vilket sätt han skulle döda mig om jag ens tänkte tanken igen. Sedan höll han mig vaken hela natten för att berätta för mig vilken värdelös kvinna och mamma jag var. Jag försökte bli bättre. Men jag insåg att oavsett hur mycket jag försökte att vara honom till lags spelade det ingen roll. Ville han hitta något som gjorde honom arg gjorde han det. Jag började förstå att jag måste fly.
Dagen jag lämnade honom för gott hade han hållit mig inlåst i sin lägenhet i flera timmar. Vad som hände under dessa timmar vill jag knappt berätta om. När han somnade till under eftermiddagen tog jag mig ut. Jag såg till att min 15-åriga dotter som var på väg hem från skolan åkte hem till min väninna. Sedan sprang jag så fort mina ben bar mig till min vuxne sons lägenhet.
Där hann jag vara en timme innan han hade hittat mig och bankade på dörren. Skräcken rev i min kropp, men vi höll tyst. Till slut gav han sig av. Min son sa med oro i sin röst: mamma, du kan inte stanna här. Det var ett kaos i mitt huvud, men med hjälp av min väninna lyckades min dotter och jag få boende hos en kvinnojour.
På kvinnojouren visste jag att min dotter och jag var trygga. För första gången på flera år kunde jag slappna av. Samtidigt var det en ny smärta som tog vid, en smärta som satt djupare än blåmärkena på min kropp. Jag insåg hur våldet hade satt djupa spår inte bara i mig men även i min dotter. Skräcken övergick i skam över att jag inte lyckades ta mig ifrån mannen som utsatt både mig och min dotter för något så fruktansvärt. Hur skulle min dotter kunna lita på mig om jag inte ens kunde hålla oss säkra i vårt eget hem?
Jag kände mig otillräcklig. Som våldsutsatt förälder behöver man få hjälp med att fly och få stöd med det praktiska så att man kan bli en hel människa igen. Men man behöver lika mycket stöd med att återta sin roll som förälder.
Min dotter tvingades växa upp alldeles för snabbt. Medan jag var nedbruten av skräck och uppslukad av att juridiska processer och myndighetskontakter var det min dotter som fick ta hand om mig. Hon kunde inte gå i skolan på flera månader och blev nedtyngd av ansvar och skyldigheter utan att själv ha några rättigheter.
Min dotter är inte ensam. Minst två barn i varje skolklass har varit med om att en förälder blir slagen. Men barn som upplevt våld är inte brottsoffer i lagens mening om de inte själva har blivit fysiskt skadade. Det innebär att de inte är målsägande i en rättsprocess, de har inte rätt till ett målsägandebiträde eller ett skadestånd. Det är låg prioritet för polisen att anteckna om barns närvaro i förundersökningar vid partnervåld. Därmed är det få barn som få beslut om insats från socialtjänst och ännu färre får behandling för det trauma våldet medför. Barnen glöms bort för att det inte finns någon tydlig lag som skyddar dem. De blir enbart bihang till den våldsutsatta föräldern.
Så borde det inte vara. Min före detta sambo begick inte bara ett brott mot mig, utan även mot min dotter. Barn som upplevt våld i nära relation bör därför vara juridiska brottsoffer för att kunna få bästa möjliga stöd såsom rättslig och ekonomisk upprättelse, insats av socialtjänst och bearbetning av trauma. Det är så viktigt att se barnen. Utan tydliga egna rättigheter blir de totalt osynliggjorda.
Ingela Andersson, ambassadör för Se barnen, ett initiativ som arbetar för alla barns rätt till ett hem utan våld.