Penetrationstvånget dödar sexlusten
För några månader sen publicerades en undersökning om argentinarnas sexvanor. Den visade att 82 procent var nöjda med sitt sexliv och 18 procent missnöjda.
Det blev stora rubriker i Argentina. Vad händer med vårt sexliv? Så många missnöjda!
Argentinarna skulle säkert känna sig bättre till mods om de fått ta del av RFSU:s undersökning om svenskarnas sexvanor.
Den visar nämligen att endast 48 procent är nöjda med sitt sexliv och 28 är missnöjda. Det är man – om än marginellt – sämst i Norden med.
RFSU:s undersökning är en riktigt deprimerande läsning. Och alarmerande.
De flesta svenskarna, visar undersökningen, tycker ju att sex är viktigt.
De känner också att de kan prata med sin partner om det.
Herregud, ni har ju till och med levande ljus tända i tid och otid!
Det borde vara idealiska förutsättningar för erotik.
Men av någon anledning är värmeljusen det enda som brinner i svenska sängkammare.
60 procent av de tillfrågade har nämligen sex varannan vecka eller ännu mer sällan. Det är en katastrof.
Det vill säga att många som säger sig ha det bra i sängen, egentligen lever under sexuellt existensminimum. De är lyckliga, trots att de svälter.
Nä, det tror jag inte på. De är inte nöjda, de är helt enkelt resignerade – det blir inte bättre än så här.
– Visst, jag skulle kunna ha en fin bil. Men då måste jag spara, planera, kanske jobba extra en massa. Så jag tar bussen istället.
Vi har inte tid för sex. Eller rättare sagt, vi ger inte sex tid.
Varför? Jag vet vad ni kommer att säga. Stress, mycket att tänka på, griniga barn, orkar inte, bla, bla, bla.
Allt det gäller, men jag tror också att det finns annat.
Och en ledtråd finns i RFSUs egna definition på sex: “penetrerande samlag“.
Det är alltså först när pitten åker in som räknaren går igång.
Det är ett problem. Ett stort jävla problem.
Att vi är så mentalt inställda på att sex börjar med en penetration.
Och avslutas med en orgasm. Hans, säkert. Hennes, förhoppningsvis.
Så vad händer när vi inte vill penetrera eller bli penetrerade? När vi inte vill ha ett fullbordat samlag? Så är det ju oftast. Vi kanske bara skulle vilja smekas och hångla lite. Smaka, men utan att äta upp hela kakan.
Men det är svårt. För det finns en oskriven sexdekalog. Och första budordet lyder: Du skall icke börja något, du inte ämnar avsluta.
Så om vi inte vill ha ett penetrerande samlag, så måste vi tygla lusten – hur blygsam den nu än må vara. Vi låter vi bli att hångla, att smekas, att titta på varandra med lust.
Vi vänder bort ansiktet från vår partner, eftersom vi vet att kyssar aldrig kommer ensamma. Vi tar bort handen, eftersom vi vet att den är som en förutsägbar slagruta.
Så vi dödar erotiken, den sexuella energin – libidon – som är så viktig för vårt välmående. Vi undviker att röra vid den råvara, som vid ett senare tillfälle skulle kunna förädlas till ett samlag. Kanske inte idag, eller imorgon. Men det skulle säkert dröja mindre än två veckor.
Och hur bra mår vi inte av att gå omkring småkåta? Att känna ett svagt sug i underlivet, att få tid att alstra kåthet, att hinna längta och fantisera?
En sexuell energi som ger oss kraft, som gör oss mer kreativa, bättre och gladare människor.
Det oroväckande är inte egentligen inte de bråkdelar av vårt liv där vi verkligen har sex, utan det vi gör däremellan.