”Downton Abbey” är ett samhälle i miniatyr
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-11-01 | Publicerad 2011-10-28
Stina Oscarson: Det här är inte en serie som får oss att göra revolution. Men det är heller inte avsikten. Tv-serien skildrar allas vår kamp för att bevara vår värdighet
”Att äga
är att gripa med giriga händer efter livet
att gripa efter en förtöjning vid tillvarons smutsiga kaj
en tross att hålla fast vid när dödens sugmun
nalkas för att utdela judaskyssen
att äga
är att gripa med giriga händer efter en boj
som visar sig sjunker
ner till havets bottengyttja där livet ruttnar
medan gälarna i sjuk förtvivlan flämtar
i takt med börsnoteringarnas feberkurva
kanske bryter jag en dag förtöjningarna till det ägda
och seglar som en skimrande röd ballong
mot himlens tunna luft av intet äga intet vara
för att dö levande och leva död.”
Dessa rader av Per Anders Fogelström dyker oväntat upp i mitt huvud under slutscenen i det sista kapitlet av den brittiska tv-serien ”Downton Abbey”.
Försöken att låta slottets rikedomar bli kvar i familjens ägo har blivit alltmer krampaktiga, men slås i ett slag undan när Earl Grantham sprättar upp brevet och läser för de festande ”Vi är i krig med Tyskland”.
Den röda ballongen lyfter mot himlen. Och vi påminns i ett slag om tillvarons flyktighet. Att vad som helst när som helst kan svepa bort allt vad vi kämpat för och hur tydligt det då blir vad som egentligen är något värt.
Downton Abbey är ett samhälle i miniatyr och vi har där liksom här möjlighet att välja vad vi vill se.
Vi kan, om vi bor i innerstan, låta bli att åka till förorten, gå förbi tiggarna i tunnelbanan och stålsätta oss när den troligtvis utländska städaren kommer in för att städa vårt kontor och ilsket, som för att legitimera oss inför oss själva, tänka att vi minsann sitter i ett viktigt samtal.
Men vi kan också välja att se och försöka förhålla oss till det på ett sätt som vi kan stå för, inför andra och kanske främst oss själva.
Kristian Lundberg sa i ett samtal om hans bok Yarden att ”Vi har byggt ett system som förvägrat oss rätten att handla moraliskt”. Om det är sant gäller det i vart fall inte i Downton Abbey.
Gång på gång sker här överskridandet av skrivna och oskrivna regler för en vinning bortom egenintresset. Det vi med ett nästan borglömt ord skulle kalla Godhet.
Kokerskan som blir inkallad till herrn, övertygad att hon ska bli avskedad för sin fumlighet och måste sätta sig för att inte svimma när han i stället säger att hon ska få åka till staden för att operera sina ögon. Ändå hennes avgrundsdjupa rädsla för att under tiden bli utbytt som gör att hon ber en av tjänsteflickorna se till att maten blir sämre under tiden hon är borta. Så att hon kan vara säker på att de ska sakna henne. Och flickan som sedan häller tvål i soppan, blir avslöjad, tvingas förklara sig och blir förlåten.
Och det är häri seriens styrka ligger. Den värme med vilken människorna skildras. Deras dagliga kamp för att bevara sin värdighet. Den som vi alla för hela tiden. De små valen som för stunden tycks livsavgörande. Och hur fel det kan bli fast man vill göra rätt. Kärlek, släktband, lagar eller sitt eget samvete. Hur ska man orientera sig? Vilka riktmärken ska man ha? Och vi påminns hur lätt det är att gå vilse. Hur svårt det är att vara människa.
Det här är inte en serie som får oss att göra revolution. Men det är heller inte avsikten och i människorna växer drömmarna.
Man kan tycka att det är en romantisering av klassamhället. Att den verkliga smärtan och tröttheten göms bakom de vackra kostymerna och stråkarnas överslätande mattor. Att man missar systemkritiken, smutsen och flyr från de stora frågorna.
Men är det inte en av konstens uppgifter att ibland gå in i sagan? Där vi kan välja vad vi vill se, vem vi vill vara och fundera över hur vi skulle ha handlat i deras ställe.
Påminna oss om att livet är detaljerna.
Eller bara låta oss svepas med, njuta av skönheten och låta de moraliska frågeställningarna komma ikapp oss senare.
Stina Oscarson