Våga erkänna att ni är gubbar!

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-25

Per Lernström om Take That och pojkbandens död

Take That, från tiden då de var ett pojkband.

Jag fick en cd-skiva skickad till mitt skrivbord på Mix Megapol tidigare i veckan. Den låg där lite sorgligt i ett kuvert och kändes väldigt mycket som en kvarleva från 90-talet. För det är ju så att CD-skivan och alla annan musik på hårdvara känns väldigt omodern, klumpig och i största allmänhet onödig. Dessa tre adjektiv får utan problem plats i meningen jag tänkte när jag öppnade kuvertet och såg att det var Take Thats senaste skiva som låg där. Den här gången i originaluppsättningen, det vill säga med Robbie Williams. Robbie som för bara några år sedan fyllde och ägde Ullevi flera gånger om. Han gjorde det så pass bra att Aftonbladets musikrecensent Markus Larsson gav konserten fem plus och beskrev den som en klassiker.

Den Robbie känns nu väldigt avlägsen. Han känns i dag som en fattig plusmeny, desperat inslängd för att få en Big Mac och Co att framstå som mer än bara en saggig burgare. (Den skämtsamme Take That-kännaren kan i det här fallet kalla den Big Mark & Co.) Och för att fullända den liknelsen tänker jag mig att hamburgaren serveras i kartong av frigolit. För det var så det var ungefär samtidigt som pojkbanden var som allra störst. Precis som cd-skivan.

För det spelar faktiskt ingen roll vilket av dessa 90-talsdoftande pojkband vi pratar om. Westlife, Boyzone, Backstreet Boys, ja till och med New Kids On The Block har alla på senare år försökt nå samma popularitetsgrad som de hade under 90-talet. Dit kommer de dock aldrig nå. Inte för att kvalitén skulle ha blivit sämre, tvärtom. De kan mycket väl sjunga bättre, gör snyggare arrangemang eller få fram mer välskrivna låtar. Min poäng vilar inte i kvalitén. Den vilar i fenomenets namn. Medlemmarna i pojkbanden är ju inte längre pojkar, inte heller killar och en del inte ens män. Vi pratar ju om fullvuxna karlar som bildat familjer, skaffat barn och fyllt 40. Karlar som om de ställer sig på en scen i tajta jeans eller välsittande matchande kostymer och dansar synkroniserade danser till popmusik ser ut som något ännu värre, gubbar.

Jag skriver det med sådan bestämdhet för att jag ägnat det senaste året till att skriva en bok i ämnet. Inte i ämnet åldrande popstjärnor utan i ämnet gubbar. För även om epitet gubbe känns en smula felaktigt att applicera på pojkbandsmedlemmarna så är det ändå åt det hållet de är på väg. I boken kallar jag den gubben jag kom att tänka på för antigubben och där målas han upp som en 40+are med häng på byxorna, en skejtboard i den ena näven och ett dagishämtat barn i den andra. Men teorin passar lika bra på pojkbandsmedlemmarna. Det räcker faktiskt med att bara byta ut skejtboarden mot ett par trosor uppslängda på scenen som en av bandmedlemmarna med dolda ryggsmärtor (på grund av sin ischias) plockar upp och stoppar i fickan för att minns ”the good old days”.

Och ställer du dig sen ”Skogsturkens” smått episka fråga, ”vem var det som kasta?” Så blir kanske bilden ännu tydligare. För svaret på den frågan är nämligen att trosan antingen kom från en lite för ung ciderpackad tjej eller en 40-årig tvåbarnsmorsa. Oavsett vilket gör det bandmedlemmen till en desperat och, enligt any random tonåring, mer av en snuskgubbe än en popstjärna. Så, välkomna till gubbvärlden pojkar!

Per Lernström
Journalist, programledare och författare
till boken ”Gubbe. A love story”.

Följ ämnen i artikeln