2010 blev ett opolitiskt valår
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-08-21 | Publicerad 2010-12-31
Proffstyckarna: Blockpolitiken har drivit partierna in mot mitten
2010 innebar på många sätt ett trendbrott i svensk politik. Den stora händelsen var naturligtvis valet. Som blev historiskt då svenska folket för första gången i modern tid valde om en sittande borgerlig regering och Sverigedemokraterna efter tjugo års ökenvandring tog sig in i riksdagen. Men den verkligt politiska debatten kom i gång först efter valet, genom främst Socialdemokraternas men även andra partiers eftervalsanalyser.
Efter valet 2010 vet svenskarna förmodligen lite mer om hur det är att rösta i USA eller Storbritannien. Mot varandra stod två partiallianser, visserligen med stor intern bredd men ändå med det uttalade målet att regera. Det innebar att mycket av politiken fokuserades kring de båda lagkaptenerna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Såväl statsministern som oppositionsledaren fick stort utrymme att agera presidentkandidater och passade även på att släppa varsin hastigt skriven bok. Detsamma gjorde för övrigt även centerledaren Maud Olofsson och M iljöpartiets Maria Wetterstrand.
Valets stora fråga infann sig däremot aldrig. I stället blev det en förtroendemätning mellan statsministerkandidaterna, och i någon mån en folkomröstning om hanterandet av den internationella finanskrisen. Alliansen, i första hand Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, surfade genom valrörelsen på väljarnas låga uppfattning om i första hand Mona Sahlin och Lars Ohly.
Överhuvudtaget var det svårt för de rödgröna att komma upp på banan under valrörelsen. De politiska utspel som vi fortfarande minns är främst de som blev vederbörligt utskrattade, såsom förslaget om butlers i tunnelbanan och könsneutrala toaletter. Det hade förvisso kunnat gå lika illa för Moderaterna, som fick sin insats under Almedalsveckan förstörd av Sven Otto Littorin, som avgick sedan Aftonbladet konfronterat honom med anklagelser om att ha köpt sex. Moderaterna behöll dock fokus på sin politik, och kunde därför komma tillbaka med tyngd och auktoritet. Det lyckades Vänsterpartiet och Socialdemokraterna sämre med.
Miljöpartiet gjorde däremot ett bra val, och blev riksdagens tredje största parti. Nästa år lämnar dock partiets mest framgångsrika språkrörsduo någonsin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, sina poster. Efterträdarna har ett tungt arv att förvalta.
Sverigedemokraternas entré i riksdagen fick omedelbart konsekvenser. Det trots allt rätt gemytliga tonläge som tidigare rått mellan svenska partiledare tog slut redan på valnatten, då V-ledaren Lars Ohly vägrade dela sminkloge med nykomlingen Jimmie Åkesson. Det stod även tidigt klart att det nya partiets inträde innebar ett slut för business as usual i riksdagen.
De främlingsfientliga vågmästarnas närvaro innebar att det annars ganska odramatiska valet av talman blev en nagelbitare. SD:s genombrott förmådde även regeringen och Socialdemokraterna att förhandla fram en kompromiss om insatsen i Afghanistan. Däremot blev det ingen kompromiss om regeringskansliets anslag. Oppositionen ville skära bort 300 miljoner jämfört med regeringens budgetförslag, och fick Sverigedemokraternas stöd. Svenska regeringar blir sällan nedröstade i riksdagen, men här kom mandatperiodens första nederlag redan efter ett par månader. Det lär bli fler, och frågan är om Fredrik Reinfeldt kommer att acceptera nederlagen eller om han försöker utlysa nyval. Moderaterna skulle förmodligen tjäna på ett sådant, men regeringskollegorna från Centerpartiet och Kristdemokraterna är sannolikt mindre förtjusta i tanken. De finns kvar i riksdagen, enbart på grund av moderata taktikröster.
Valets stora förlorare var utan tvekan Mona Sahlin. Ett år innan valdagen såg Socialdemokraterna ut att kunna bilda regering på egen hand. Partiet gjorde i stället sitt sämsta val någonsin. I de mätningar som kommit sedan dess ser S ut att befinna sig i fritt fall. Sahlins avgång som partiledare var oundviklig – men har öppnat för ett veritabelt rosornas krig inför öppen ridå. Och det utan att en enda seriös kandidat klivit fram och deklarerat att hon eller han vill ta över ordförandeskapet.
Även i Kristdemokraterna vässas knivarna. Partiet lyfte inte i valet och går nu kräftgång i opinionsmätningarna. Göran Hägglund utmanas från mer konservativa krafter som, med viss rätt, menar att KD behöver en tydligare profil för att inte försvinna i den allmänborgerliga alliansen.
I Miljöpartiet är läget ett helt annat. Här har redan ett flertal framträdande partimedlemmar offentliggjort sina kandidaturer till att ta över som språkrör.
Sammanfattningsvis så har det under året funnits gott om intressanta konfliktytor i den svenska politiken. Men de har i ganska liten utsträckning handlat om reella politiska alternativ. Konsolideringen av två tydliga block har snarare inneburit ett fortsatt race mot mitten än en polarisering. Att det ena blocket i dag befinner sig sönderfall förändrar egentligen inte den bilden.
Johan Ingerö
Jonas Morian