Ensam på flykt – och ifrågasatt av Sverige
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-09-29 | Publicerad 2016-04-27
Forskare kritisk: Ensamkommande barn riskerar att inte bli förstådda av Migrationsverket
DEBATT. Förra året sökte 35 369 ensamkommande barn asyl i Sverige. Tidigare forskning har visat att det kan vara en utmaning för asylhandläggare, offentliga biträden och tolkar att bemöta och arbeta med ensamkommande barn.
Det innebär att det kan uppstå flera dilemman och risker i såväl utredningssituationen som i beslutsfattandet som kan påverka barnets möjligheter att lägga fram en trovärdig asylberättelse i asylprocessen.
Trovärdighetsbedömningen är en bevisfråga.
Brister i bevisning kan delvis bero på att folkbokföring är bristfällig i vissa länder till följd av interna konflikter. Bristen på bevis innebär att asylberättelsen blir särskilt viktig för trovärdighetsbedömningen, det kan till och med vara den enda bevisningen som finns tillgänglig.
Sverige ska i enlighet med folkrätten göra en individuell prövning i varje ärende. Det är Migrationsverket som gör den första prövningen och då har utredningsplikt. Bevisbördan ligger dock på den sökande även när den personen är under arton år.
År 2014 ändrade Migrationsdomstolarna i Stockholm, Göteborg och Malmö endast cirka 7 till 11 procent av verkets avslagsbeslut i ensamkommande barns asylärenden. Alltså kan Migrationsverkets beslut bli avgörande för ett ensamkommande barns livsvillkor och framtid.
I avhandlingen ”Drawing the limits”, som jag disputerat på vid Stockholms universitet, analyserade jag 916 asylbeslut från Migrationsverket i ensamkommande barns ärenden i en delstudie. Besluten hade tagits under kalenderåret 2011. Både beslut som beviljats och avslagits ingick i urvalet för analys. De övergripande fynden av delstudien indikerar bland annat följande:
Handläggare förefaller använda liknande principer för att konstruera argumentation om trovärdighet. Oavsett om beslutets utgång är ett avslag eller ett beviljande finns det en indikation på att ensamkommande barns berättelser ifrågasätts genomgående i beslutsmotiveringar.
Information från andra källor och personer än de direkt självupplevda kan ifrågasättas. Till exempel: om barnet berättat att det var grannar som meddelat att fadern i familjen förts bort och dödats kan handläggare i beslut ifrågasätta hur barnet kan vara säker på förövarnas motiv.
Den här typen av detaljerad information som verkar krävas för att uppnå trovärdighet kan vara särskilt svår för en minderårig person att bevisa.
Ensamkommande barns berättelser om politisk aktivitet och individuell förföljelse kan ifrågasättas som överdrivna. Till exempel kan handläggare i ett ärende skriva att barnet inte uttömt möjligheten till skydd hos ursprungslandets myndigheter. Men i ett annat ärende där ett barn beskrivit hur skydd sökts och inte fungerat hos lokala myndigheter så kan handläggare istället argumentera för att det handlar om enskilda tjänstemäns brister.
Det kan alltså bli en utmaning att för ensamkommande barn att åstadkomma en trovärdighet som fungerar i svenska myndigheters ögon. Dessa barn befinner sig redan i en utsatt position.
Denna utsatta position kan också förstås som ett asymmetriskt maktförhållande mellan ett asylsökande barn som de facto befinner sig i en statslös position, till följd av ursprungslandets bristande skyddsmöjligheter, och den svenska staten.
Sammantaget kan handläggares begränsade repertoar av argumentationstekniker, där ensamkommande barns berättelser konsekvent ifrågasätts, innebära att den individuella prövningen blir kringskuren.
Detta kan i sin tur medföra att ensamkommande barns rättigheter riskerar att hamna i kläm.
Daniel Hedlund, forskare vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen (BUV) vid Stockholms universitet
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.