Sex en rättighet för män, men en lyx för kvinnor
“Jag känner lust, jag vill, jag vill, jag vill. Vi har sex, min pojkvän och jag. Jag känner en stark smärta men fortsätter ändå. Jag vill så gärna. Jag sitter på toa en stund senare och försöker kissa. Varje droppe känns som svavelsyra. Tårarna rinner nerför kinderna. Blod färgar pappret rött.”
Det berättar Tove, 27 år, i Uppdrag Granskning som sänds ikväll.
Tove är inte unik. Över 30.000 unga svenska tjejer lever med samma smärta.
Vestibulit. Brinnande vulva, som det också kallas.
Tjejer som inte kan ha samlag, inte cykla, inte ha tajta jeans. Och som inte får hjälp av den svenska sjukvården.
Trots att diagnosen funnits i över år och att det finns beprövade behandlingsmetoder, så är det en ren lyckoträff om en tjej med vestibulit hamnar i rätta händer. Som Uppdrag Gransknings reportage visar, så bollas de allra flesta kvinnorna mellan olika gynekologer och barnmorskor, som till slut skickar hem dem, helt utan något svar eller till och med felmedicinerade.
Det vanligaste är att tjejerna blir behandlade med svampmedicin. Trots att undersökningarna visat att de inte har svamp.
Andra får antibiotika utskrivet, trots att det inte finns någon infektion.
Okunskapen är så stor att många patienter får tipset att lära sig att leva med sina kroniska smärtor. I andra fall, verkar tjejerna hamna hos häxdoktorer som ordinerar sittbad i kamomillte. Det är möjligt att det smakar bättre, men ingen har någonsin botat sin vestibulit med kamomillte.
Att gynekologer systematiskt felmedicinerar vestibulitfallen är oacceptabelt.
För som jag sa tidigare, det finns behandling. Problemet är att de flesta tjejerna inte får den.
I Råneå, utanför Luleå. driver två distriktssköterskor en vulvamottagning. Med kognitiv beteendeterapi har de botat över 90 procent av sina vestibulit-patienterna. För även om smärtorna känns i underlivet, sitter de delvis i huvudet. Huvudet har lärt sig att koppla samman sex och smärta och måste omprogrammeras. Det brukar ta inte mer än tio möten. Distriktssköterskorna i Råneå tar emot patienter från hela Norrbotten. Vissa reser 60 mil för att få behandling. Även det, såklart, är oacceptabelt.
Men hur är det möjligt att en så stor grupp patienter blivit systematiskt negligerade?
Att det finns så lite forskning, kunskap och behandlingsplatser?
Vi pratar ändå om tiotusentals tjejer. Men det är kanske det som är grejen: att det handlar om tjejers sexualitet. För när det var männens pittar som inte stod givakt, gick hela forskningskåren ner på knä och använde huvudet.
Att kunna njuta av sin sexualitet verkar vara en rättighet, när det handlar om män. Men en lyx, när det handlar om kvinnor.