Flyktingbarn tvingas halsa svenskheten som medicin
1981 började jag lågstadiet i en spansktalande klass i Uppsala, med enbart latinos.
Våra familjer hade flytt från militärdiktaturerna i Latinamerika.
De hade sår att slicka och sorger att överbygga. Många hade en svår anpassning framför sig.
Men när vi varje morgon ställde oss på led utanför klassrummet, lämnade vi allt det bakom oss. Där inne kände ingen sig annorlunda.
Stundom hånade och skrattade vi åt Sverige, stundom flirtade vi med den nya kulturen, men vi höll varandra armkrok, vi var alltid tillsammans. Vi konfronterades aldrig ensamma med det okända och svårbegripliga svenska samhället.
Det var en annan tid. Många trodde då fortfarande att barn borde stärka sin historiska identitet, sitt modersmål, sin egna kultur.
Sverige då? Jo, det injicerades långsamt in i våra ådror, i lagom stora doser för att ge antikropparna tid att vänja sig.
I klassrummet läste vi om kolonialismen, om de europeiska parasiterna som under århundraden plundrat vår kontinent. Vi kunde vår historia och våra huvudstäder, våra flaggor hängde på väggen och vi hade brevvänner i Latinamerika.
Vi visste var vi kom ifrån och varför vi var där vi var.
Det var, som sagt, en annan tid. Att vara invandrare väckte fortfarande mer nyfikenhet än misstänksamhet.
Så vi anordnade latinska temadagar, då vi bjöd in svennebarnen i parallellklasserna. Vi lagade mat, visade upp seder eller spelade upp latinamerikansk musik. Ibland var vi tvungna att använda folkdräkter.
Svenskarna lärde sig också spanska sånger, som vi alla gemensamt sjöng upp på skolavslutningar. Jag ska inte säga att det var helt konfliktfritt, vi drabbade ibland samman på rasterna. Men vi vande och lärde oss av varandra.
När nyfikna människor möts på samma villkor, brukar det lösa sig.
Men vår gemenskap skulle inte vara för evigt. I längden är folkviljan alltid starkare än bajonetterna och de latinamerikanska diktaturerna började så småningom falla samman som korthus.
Splittringen skakade om oss. Raul reste hem till Argentina, Alejandras familj återvände till Uruguay, Fernando åkte till Bolivia och Rodrigo for till Chile.
Vi hade förberetts för att återvända eller stanna kvar. De flesta återvände, några av oss blev kvar. Men nu var jag redo.
Under många år hade jag druckit svenskheten i små klunkar, jag hade fått vänja mina sociala smaklökar till det nya samhället, anpassat mitt stämband till det nya språket. Jag hade utvecklat min sociala kompetens för att kunna stå stadigt på båda benen – det argentinska stödbenet och det nyutsprungna svenska benet.
Jag kunde intuitivt hoppa från det ena benet till det andra, beroende på omständigheterna, utan att känna mig främmande, utan att snubbla.
Jag hade vunnit en ny kultur utan att förlora den andra och kunde nu gå upprätt och stadigt, med två välutvecklade ben.
Men det jag berättar hände för länge sedan. I ett annat Sverige.
Dagens flyktingbarn har det oändligt mycket svårare.
De får varken tid att förstå eller möjlighet att bli förstådda. Antingen ska de halsa i sig svenskheten, som en äcklig medicin som sägs bota dem från utanförskapet; eller inte dricka den alls, om de råkar hamna i ett förortsghetto.
Sin egna kultur är nu suspekt och bör tyglas. Integrationen är i deras fall inte en gemensam ansträngning, en ny mötespunkt där man hamnar efter att alla har närmat sig varandra.
Nä, svenskheten är ett par för trånga skor som man ska pressa ner
fötterna i.
Till vilket billigt pris som helst.
Nä, nog fan var det bättre förr. Inte bara för oss svartskallar.
För några år träffade jag min barndomskompis Pelle, som gick i en av de svenska parallellklasserna. Han berättade att han hade blivit pappa. Och att han varje kväll sjöng Stilla natt för sin son. Men han sjöng den inte på svenska. Han sjöng den på spanska, så som vi hade lärt honom under lågstadiet för nästan 30 år sen.
Inget konstigt egentligen, bara vanlig hederlig integration.