Så klart att ingen vill bli lärare längre

Lärare: Jag och många med mig känner inte igen oss i den mörka bilden av svensk skola

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2018-03-19 | Publicerad 2018-01-22

Många med mig känner att skoldebatten ibland handlar om något slags parallellt universum som liksom är placerat utanför vår värld, det känns ibland som att det inte är vår skola som diskuteras, skriver läraren Maria Wiman.

DEBATT. Mobiler i klassrummet? Aggressiva elever och hot mot lärare? Porrfilter i skolan? Pisa? Timms? Ordningsproblem?

Alla har åsikter, alla är experter men gemensamt för nästan alla diskussioner är att en mörk bild målas upp av svenska skolan.

Riksdagsledamot Hanif Bali delar en tio år gammal film på Twitter föreställande elever som kastar stolar. Debatten tar fart, åsikter haglar och många är inte nådiga. Nästan varje kväll rasar en ny debatt om skolan i nyhetsprogrammen. Den svenska skolan tycks ha stora problem. Uppgivenheten vet inga gränser. Precis alla har en åsikt.

Kanske är det sant. Kanske är skolan överlag i kris. Det är bara det att jag och många med mig känner liksom inte igen oss. Vi jobbar med dessa ungar varje dag, vi lever våra liv i skolan och vi känner inte igen bilden.

Arbetet är förstås extremt komplext, vi jobbar hårt och ibland saknar vi resurser. Men mitt i alla dessa livliga diskussioner om skolans brister får vi inte glömma alla dessa saker som faktiskt fungerar. Vi lärare går till våra jobb varje dag för att undervisa, diskutera, krama, bedöma, fostra, pusha, kämpa, anpassa, förbereda och vi gör ett förbaskat bra jobb.

Många med mig känner att skoldebatten ibland handlar om något slags parallellt universum som liksom är placerat utanför vår värld, det känns ibland som att det inte är vår skola som diskuteras.

Jag vill förstås inte förringa de lärare som upplever en hopplöshet i sin arbetssituation, som blir hotade på jobbet eller av andra skäl känner uppgivenhet. Deras röster är odiskutabelt viktiga och det är en debatt vi måste ta.

Men det ligger en fara i en debatt som blir så oerhört polariserad att inga gråzoner längre är tillåtna. Och det ligger en fara i att den ena sidan av denna polarisering just nu är så oerhört överrepresenterad i den offentliga debatten.

Enligt Lärarförbundet kommer det att saknas 65 000 lärare år 2025. Tacka fan för det. Om jag skulle tro på den bild som målas upp av min arbetsplats skulle jag också sky den som elden.

Nu råkar jag dock veta bättre. Vi lärare har ju världens bästa jobb. Vi får ynnesten att träffa dessa ungar som gnetar sig till skolan varje dag, som drar och släpar och tids nog blomstrar. Vi får äran att lära ut demokratiska värderingar och samhällsbärande kunskaper. Vi får ibland den rörande ynnesten att sitta på ett golv i ett klassrum och höra en tonårings superkonfidentiella hemlisar.

Det finns så många ljusglimtar med detta jobb, kicken man får när man har nått fram, känslan när en elev når sina mål. Man får arbeta med framtiden. Och man får göra skillnad varje dag.

Detta debattinlägg ska alltså ses som en slags kärleksförklaring till ett komplext, mödosamt men absolut livsviktigt yrke. Skolan är långtifrån en problemfri samhällsinstitution. Det vore omöjligt med tanke på att det går över en miljon elever i vår svenska grundskola.

Naturligtvis är det av största vikt att vi uppmärksammar det som inte fungerar men låt oss för all del inte heller glömma allt det där andra. Skolan är ju också en plats för kunskap, glädje och en jäkla massa framtidshopp!


Maria Wiman, lärare och stolt mottagare av Trevor Dolan-stipendiet ”Årets punkare i skolvärlden”


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– följ Aftonbladet Debatt på Facebook.