Svenska kvinnor klär sig som män

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-01

Debattören: Kvinnlighet inget som ska gömmas undan i formlösa, illasittande plagg

Flickaktig med ”naturligt” solblekta slingor i luggen á la bästa Astrid Lindgren-idyll, helst iförd vad som för stunden uppvisas som ”måsten” i de många butikskedjornas skyltfönster. Eller som androgyn streckgubbe, nyss uppblåst till liv ur en svensk designers ritblock. Eller som vandrande tantvarning i urtvättad, gråmelerad kofta, i alltför stora (alternativt små) stretchjeans och fotriktiga fyrkantiga skor.

Så ser den generaliserande, lite elaka och ytliga bilden av den svenska samtidskvinnan ut. Men det är också illustrationen av det folk som med modersmjölken fått lära sig att likformighet är att föredra och att den som mot förmodan har det dåliga omdömet att sticka ut omedelbart ska tryckas tillbaka. Ett folk som missförstått vad jämställdhet är och som gör sitt yttersta för att föra missförståndet vidare.

I Sverige är lagom bäst. Samtidigt är Sverige ett land sprängfyllt av extremistiska uttryck. Ett land där sexuella erfarenheter delges på tunnelbanan, men där en fråga om inkomst eller partipolitisk preferens uppfattas som tabu. Ett land där en del hävdar att böckerna i biologi bör revideras så att ägget inte framställs som passivt i befruktningsprocessen, och där personal på genusmärkta dagis reviderar barnsånger så att bagaren varken är han eller hon, utan hen.

Men var kommer den här komplexa och motsägelsefulla bilden i från? Vari bottnar den konstanta ängsligheten och rädslan för att vara och uttrycka den man är? Vad är meningen med individualismen när den ändå blir kollektiv, som ett resultat av att alla är individuella på exakt samma vis? Hur kan det vara möjligt att så många av de kvinnor som frossar i exklusiva modetidningar, sprängfyllda av det senaste vårmodet, säsong efter annan låter Jantes besvärjelser bestå?

Med bevingade fraser som ”Man kan vara överklädd, men aldrig överelegant” och ”Mode tynar bort, stil består” fångar den franska haute couturedrottningen Coco Chanel essensen. Inga plagg skapar samma tidlösa känsla av stil som de som kommer från hennes modehus. Inga plagg eller strömningar är så reproducerade och kopierade som hennes. Chanel förstod kvinnan och kvinnan förstår Chanel.

Modehuset Chanel, till skillnad från de svenska modehusen som hyllas i svensk press, förstod att praktiska och funktionella plagg – som exempelvis den klassiska dräkten, den lilla svarta klänningen och de nätta ballerinaskorna – inte utesluter form, fall och elegans. Men framför allt förstod Chanel att klä kvinnor som kvinnor, inte som outvecklade småflickor eller på döden väntande tanter. Stil har således inget med mode att göra, inte heller med pengar i dag när det finns många bra lågprisvarianter.

Så var finns damen år 2011? Hon som är sofistikerad och världsvan, som med pondus och karisma fyller rummet hon beträder? Hon som kan konsten att klä sig för middag för två eller tvåhundra? Som definieras av knivskarpt intellekt, ambition och stolthet för vad hon är och vad hon åstadkommit? Som inte skäms, som sticker ut, som tror att hon är någon?

Var finns hon i svensk offentlighet, i politik eller näringsliv, hon som genom sin hela uppenbarelse bevisar att kvinnor inte behöver förställa sig till män för att tas på allvar?

Jag kan komma på en. Hon heter Anne Ramberg och är generalsekreterare på Advokatsamfundet.

Kanske är det därmed dags att slå sönder två av samtidens största myter. Jämställdhet handlar inte om att sudda ut skillnaderna mellan det traditionellt kvinnliga och det traditionellt manliga. Jämställdhet handlar om dessa världars, och därmed alla individers, rätt till samexistens.

”Vuxet”, i bemärkelsen vuxen kvinnlighet med former och yppighet och därmed motsatsen till ungdomlighet, är varken fult eller tråkigt. Det är inget som ska gömmas undan i formlösa, illasittande plagg. I stället ska kläderna på en fullvuxen kvinna, signalera mognad, självkännedom och stolthet. På solsemestern såväl som i styrelserummet.

I vår, när modet fortsätter sitt vurmande för den kvinnliga ”Mad Men”-stilen, samtidigt som alltmer sobra 20-30-tals trender gör comeback, ges ett ypperligt tillfälle för kvinnor att göra upp med föreställningen om att den som vill leka på männens planhalva också måste se ut som en man.

Svenska designers har en viktig roll att spela genom att, som modet alltid gjort, spegla och utmana konventionerna. Kanske är det dags att skissa på kommande säsongers ”power-mode” för kvinnor som både vill och kan? Redan förra seklet uttryckte Chanel att ”Om man minns en kvinnas klänning betyder det att klänningen var ful, om man i stället minns kvinnan var hennes klänning sannolikt vacker.”

Innebörden borde vara vägledande för alla som tror på modets makt även i dag.

Alice Teodorescu

Följ ämnen i artikeln