Tack Sverige – men vi kan inte bo här längre

Abdimajid Osman, docent: Ser ingen framtid i ett land som blir allt mer främlingsfientligt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Vi älskar Sverige – men det blåser främlingsfientliga vindar på ett sätt jag aldrig kunde föreställa mig. En råare och mer accepterad rasism i den politiska och mediala debatten, skriver Abdimajid Osman som nu väljer att lämna Sverige med sin familj.
Vi älskar Sverige – men det blåser främlingsfientliga vindar på ett sätt jag aldrig kunde föreställa mig. En råare och mer accepterad rasism i den politiska och mediala debatten, skriver Abdimajid Osman som nu väljer att lämna Sverige med sin familj.

DEBATT. I våras sa jag upp mig från ett välavlönat jobb som jag har haft sedan länge. Jag arbetade inom vården och undervisade på en medicinsk fakultet i Sverige samtidigt som jag forskade inom samma område. Jag lämnar Sverige efter 36 år och byter land ännu en gång.

Det har blivit allt svårare att leva i ett alltmer främlingsfientlig Sverige.

Jag kom hit som ung flyktingkille från Somalia i en dimmig och småkylig septembermorgon 1986. Jag är oändlig tacksam för Sverige som gav mig trygghet och utbildning.

Det blev en docent och biträdande professor i medicinsk genetik av den unge flyktingkillen som kom till Stockholms central i den där morgonen för 36 år sedan.

Men det är ett annat Sverige nu. Det blåser främlingsfientliga vindar på ett sätt jag aldrig kunde föreställa mig.

Visst, har det alltid funnits rasism i Sverige men det är en helt annan typ av rasism nu. En råare och mer accepterad rasism i den politiska och mediala debatten.

Jag har sett hur den nya rasismen vann fotfäste även inom akademin, hos välutbildade personer. Jag har hört när studenter av afrikanska ursprung kallats för ”koko” och ”mindre begåvade”. Jag har vid ett flertal tillfällen hört N-ordet i olika fikarum av personer med ledande ställning inom akademin. Jag har sett hur olika måttstockar tillämpats beroende vilken hudfärg man har.

Och jag har varit med om vardagsrasism på ett sätt som jag inte trodde var möjlig hos välutbildade, kritiskt tänkande forskare. Men är det verkligen förvånande?

Akademiker är människor och påverkas som alla andra av den hetsiga debatten mot invandrare som förts i den politiska och mediala debatten i Sverige under senare år.

När media och ledande representanter för etablerade demokratiska partier ofta pratar om invandrare som ett problem, eller när muslimer framställs som hotfulla, rentav kulturellt eftersatta, är det inte konstigt att även den mest utbildade börjar undra om det inte ligger en gnutta sanning i den bilden som målas upp.

Många är förundrade över Sverigedemokraternas snabba framgång i svensk politik. Ett parti med rötter i klassisk nazism och som enligt tidskriften Expo grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism.

SD bygger hela sitt politiska program kring ett enda narrativ. Nämligen att Sverige är förstört av horder av utomeuropeiska invandrare som kommer hit för att våldta, skjuta och missbruka välfärden.

Jag håller med professor Patrik Zapata som i en debattartikel på Aftonbladet nyligen slog fast att de som röstat på SD varken är lurade eller har proteströstat mot något annat.

Jag tror inte heller att 21 procent av svenska väljarkåren är så dumma att de inte vet vad de röstar på. De känner helt klart till SD:s nazistiska rötter.

Problemet uppstår när traditionell media och demokratiska partier okritiskt sprider SD:s narrativ om en förestående katastrof för Sverige till följd av ”massinvandring”.

När borgliga partier omfamnar SD och tror att SD är ett parti som alla andra, som man kan göra sunda politiska uppgörelser med, är det för mig en game changer.

Och när även en socialdemokratisk ledare frestas med att vara lika hårdför mot invandrare och fäller den nu berömda kommentaren ”vi vill inte ha somalitowns” är jag mindre optimistisk än någonsin tidigare.

Jag och min familj emigrerar således till ett annat land eftersom vi inte längre tror att våra barn har en framtid i ett främlingsfientligt Sverige. Men vi älskar Sverige och hoppas att Sverige förblir en liberal demokrati och inte väljer samma väg som Orbáns Ungern.


Abdimajid Osman, docent i medicinsk genetik och före detta biträdande professor


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN