Min Gud är Maradona
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-15
Jag har alltid haft svårt för människor som tror på Gud. Sett religionen som ett tecken på svaghet.
Livet är hårt och ensamt. Som att simma i öppet hav, med både kramp och mjölksyra. Gud är en flytväst för icke simkunniga. Det är nästan pinsamt att se vuxna människor crawla sig igenom livet med en badring runt själen. Fan, byt ut korset mot simborgarmärket, ditt pucko! Så har jag tänkt.
Tills jag själv fick kramp och Guds hand greppade tag i mig.
Men min Gud är inte en vanlig gud. Nä, jag är i grunden ateist. Så jag tänker inte försöka simma till evigheten med Moses stentavlor som flytdyna. Av min Gud förväntar jag mig inte evigheten. Jag nöjer mig med ett VM-guld.
Min Gud är nämligen Diego Armando Maradona.
Jag är faktiskt medlem i Maradonianska kyrkan, en församling med över 100 000 medlemmar från hela världen. Vi delar vår dyrkan för det argentinska bollgeniet. Kyrkan firar jul på Maradonas födelsedag och påsken sammanfaller med årsdagen av den historiska matchen mot engelsmännen.
Vi har tio budord, en Maradona-anpassad version av Fader Vår och en tideräkning som startar från och med Maradonas födelse. Det här är alltså år 49 E.D - Efter Diego.
Jag gick med för nästan två år sen, samma dag som Maradona blev utnämnd till förbundskapten för Argentina. För att bli medlem var man tvungen att bli döpt.
Dopet var en mycket speciell procedur. Man skulle härma Maradonas mål med handen mot engelsmännen. På väggen fanns en bild i naturlig storlek från ögonblicket då Maradona slår till bollen med handen över den utrusande engelska målvakten Peter Shilton. Men Maradona var bortretuscherad och man skulle själv ställa sig på hans plats. En av kyrkans präster kastade då en boll, som man fick hoppa upp och boxa över Shilton. Först då var man medlem i kyrkan.
Jag är stolt över att vara maradonian. Inte bara för att Maradona har himlen på fötterna, för att han är Guds ben på jorden.
Jag ser det också som min plikt att försvara honom. Från alla huvudfotingar som sågar honom för att han gjorde ett mål med handen, för sitt kokainmissbruk eller för hans kontroversiella uttalanden. Det första är en bagatell, det andra en personlig tragedi och det tredje återkommer jag till.
Erik Niva, Aftonbladets sportkrönikör, förklarade häromdagen sin kärlek för argentinaren:
”Diego Maradona har ett stort, gott hjärta.Trots alla meningslösa bråk, alla självdestruktiva idiotier och allt pompöst storhetsvansinne är jag helt och fullt övertygad om det, att han i grund och botten är något så fundamentalt som en bra människa.”
Visst, med alla sina motsägelser, är Maradona en enormt bra människa. På ett sätt som vi tyvärr ser alltför sällan idag. Både i fotbollen och i samhället. Maradona är en rebell, han har aldrig kunnat tygla sin själs upproriska stämma. Det har sällan låtit eller sätt snyggt ut. Maradona har en mun som får människor med Tourette syndrom att rodna. Och hans passionerade sätt att leva förråder honom ibland. Men hans verbala rallarsvingar har ALLTID följt en logik: han har alltid slagit uppåt, mot makten.
Han har blivit osams med media, med förbundspamparna - ja, han har till och med skällt ut Påven i ansiktet! Har någon någonsin gjort det tidigare?
Under VM 1986 och 1994 kritiserade han speltiderna, anpassade för TV men inte för spelarna; han har inte varit rädd att anklaga FIFA för att vara en korrupt institution, han har försvarat spelarnas löner och gått i täten för alla spelarkrav.
Maradona är en Robin Hood, och den gröna rektangeln har varit hans Sherwoodskog.
Men han har ofta varit ensam. Fotbollsvärlden är lika sorglig som resten av samhället. Ja, den är ju egentligen en spegelbild av samhället.
Vilka spelare anses vara förebilder? Jo, de som åker direkt från träningen till sina Playstations, utan att vidröras av politik, kultur eller samhällsfrågor. De som pratar som om de vore lobotomerade, som bara engagerar sig i sina egna kontrakt och har mindre lojalitet än en främlingslegionär. Vad är det för jävla förebilder?
Nä, världen vore en bättre plats att leva i om vi alla vore lite mer som Maradona - om vi inte heller kunde hålla käften inför en orättvisa, om vi inte lät smickras eller blev rädda av makten och om vi insisterade på att alltid slå uppåt.
En sån Gud är det en ära att gå ner på knä inför. Oavsett om han ger oss argentinare ett nytt VM-guld eller inte.