Oscarsgalan är en stel firmafest
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-25
Filmskribenten: Allt handlar om vem som har störst kassa och kan pimpa sin film hårdast
Natten mellan söndag och måndag är det dags igen. För 83:e gången i ordningen ska illusionen om att Oscarsgalan är ett evenemang av betydelse upprätthållas, för 83:e gången i ordningen ska bilden av att de nominerade filmerna är årets absolut bästa filmer kablas ut över världen och idén om de inbjudna stjärnorna som ouppnåeliga, perfekta varelser förmedlas till miljoner tevetittare och tidningsläsare.
För 83:e gången i ordningen kommer det att lyckas. Oscarsgalan är i princip detsamma som att kasta in ett gäng journalister i ett Big Brother-hus i 24 timmar, om än i väldigt mycket större skala. Resten sköter liksom sig själv.
Vi filmjournalister spelar snällt med och spekulerar kring eventuella Oscarsnomineringar månader i förväg, tippar vinnare i olika inför-enkäter, analyserar branschen utifrån nomineringarna, vinnarna utifrån röstningssystemet eller politiska vindar, analyserar andras analyser, skriver kanske en och annan spaning om huruvida Oscarsgalan har spelat ut sin roll eller inte.
Med ett enda resultat: vi tillskriver galan en tyngd och vikt den inte har.
Visst, den har en oerhörd betydelse för mindre filmer som exempelvis fantastiska ”Dogtooth” (nominerad i år för bästa icke engelskspråkiga film), men i övrigt är det mer unken popularitetstävling över tillställningen. En stel firmafest där alla står utmed väggarna och ingen – förutom möjligen Dustin Hoffman att döma av hans scenprestation häromåret – vågar ens smutta på bjudchampagnen.
Det handlar inte om vilka filmer eller skådespelare som är de bästa, det handlar om vilka människor som är populärast hos de tusentals branschaktiva som röstar.
Ibland handlar det om att hylla någon för något egentligen helt annat än det de är nominerade för just det året (som när Martin Scorsese fick sin första och hittills enda Oscar för ljumma ”The Departed”), och kanske mer än någonting annat: det handlar om vilka som har störst PR-kampanjkassa och kan pimpa sina filmer hårdast.
Trots att alla vet att det är så det fungerar fick skådespelerskan Melissa Leo (nominerad för sin roll i ”The Fighter”) sina fiskar varma när hon tidigare i år på eget bevåg köpte stora annonser i branschpressen där hon uppglammad till tänderna poserade under texten ”CONSIDER...”
Det blev inte bättre när hon tog bladet från munnen och i princip sa att hela galasäsongen handlar om att vara sin egen hallick, och att hon dessutom köpt annonserna för att hon tröttnat på att inte hamna på tidningsomslag.
Domen från många håll var hård: Hon hade brutit reglerna. Hon ville vinna för mycket.
Hon lät desperat. Hon hade förlorat si och så många röster. Hon hade, kort sagt, inte fört sig med den grace och värdighet som en Oscarsnominerad ska göra.
Hon hade visat sig mänsklig, och faktiskt, ganska... vanlig.
Något som alltså kan kosta henne Oscarn nu på söndag, trots att hon länge varit förhandstippad.
Och kanske är det just illusionen om stjärnorna som ovanliga, ouppnåeliga och förhöjda som absolut inte får brytas om Oscarsgalan ska överleva som institution – vilket naturligtvis är lite knepigare 2011 än vad det var 1929.
Nu vet vi vet allt om stjärnornas offentliga gräl, dejter och psykbryt, vi har sett klippen och hört de inspelade samtalen där stjärnorna kallar sina döttrar för grisar eller säger att de ska slå in tänderna på sina fruar.
Vi vet att George Clooney åt två ägg, två skivor bröd, inlagda persikor, yoghurt och juice till frukost när han var i Östersund för en filminspelning och vi vet att Sandra Bullocks före detta man gillar svastikatatuerade strippor. Vi har sett stjärnornas celluliter, finnar, ölkaggar och misstänkta ärr markerade med tusentals röda ringar och pilar.
Vi som ser Oscarsgalan på söndag måste glömma bort allt det där, och försöka tänka bort att The Kodak Theatre är full av människor som förmodligen är torra i munnen, yra av nervositet, har grälat i limon på vägen dit, har ganska tråkigt och sitter på helspänn.
Vad vi mest av allt måste glömma bort är att Oscarsgalan inte spelar så stor roll som man försöker få oss att tro.
(Allt detta till trots sitter jag givetvis bänkad på söndag. Go ”Dogtooth”!).
Emma Gray Munthe