Att bli kallad blatte gör mig fnittrig
Jag blir ibland kallad svartskalle eller blatte av mina läsare.
Jag gillar det. Det gör mig fnittrig. Däremot avskyr jag att bli kallad svenskargentinare.
Jag gillar inte prefixet ”svensk”.
Jag vet att ni tror att ni ger mig en adlig titel, att ni lägger det stora svenska integrationssvärdet på min axel och att jag borde känna tacksamhet, falla på knä och tacka Gud för att jag får vara en av er. Tack, men jag vill inte det. Inte längre.
Jag föredrar att ni kallar mig argentinare. Eller svartskalle. Eller bara Martin.
I dag, mer än någonsin, känns prefixet ”svensk” framför ”argentinare” som att sätta ett klistermärke på mina fina frack.
Jag har den friheten. Jag har uppnått integrationens Nirvana.
Det innebär inte, som många tror, att man har blivit accepterad som svensk.
Nej, det är att vara så pass svensk att man kan välja vad man vill vara – hur, när och var jag vill vara svensk. Eller om jag vill torka mig i röven med svenskheten.
Det är inte alla förunnade att nå ända dit.
Man måste först bli så pass accepterad, så pass anpassad, så pass integrerad.
För många är det omöjligt.
Men jag var rätt man, från rätt ställe vid rätt tidpunkt.
Jag integrerades med glidmedel.
För några dagar publicerade Natalia Kazmierska en krönika där hon berättade om hur hennes väg till integrationen varit. Hon skrev bland annat att ”det är en missuppfattning att Sverigedemokraterna hatar alla invandrare. Sanningen är att SD rangordnar alla invandrare”.
Natalia menar att utifrån skumma etnokriterier får inte alla människor samma bemötande.
Naturligtvis är det så, även om det inte är ett sverigedemokratiskt påhitt. Nästan alla gör det. Kategoriserar, rangordnar och placerar invandrarna i olika fack.
Men de gör det inte enbart utifrån etniciteten. Det är ett vanligt missförstånd i det här etnofixerade samhället. Vad Natalia Kazmierska missar och många glömmer bort är en faktor som är lika viktig som etnicitet när man bemöter invandrare (och inte bara invandrare): Klasstillhörigheten.
Visst, somalier har lägre status än irakier, som har lägre status än chilenare, som har lägre status än brassar, som har lägre status än irländare, som har lägre status än norrmännen och så vidare.
Dessutom kan den här rangordningen förändras med tiden. Kolla bara på chilenarna.
De var riktiga VIP-blattar när de kom på 70-talet. Salvador Allendes politiska lärjungar – inte en enda vänstermutta förblev torr inför den här anstormningen. Men på 80-talet fortsatta det komma chilenare. De blev inte bara många, de nya chilenarna hade en helt annan social bakgrund. Plötsligt rasade chilenarnas status.
Men så var det ju det här med klass också.
Där en analfabet har lägre status än en städare, som ändå ligger en sopkvast bakom lastbilschauffören, som aldrig kan köra ifatt en läkare, osv.
Som ni märker, kan man bygga många olika spännande konstellationer, utifrån vilka vi placerar invandrarna på ”rätt” pinne på samhällsstegen. Ja, om det inte vore för att invandrarna, på grund av att de är invandrare, ofta förlorar sin klasstillhörighet. Något som jag tror är mer dramatiskt än att förlora sitt land.
Hursomhelst, Herren på täppan i den här komplexa rankningen är såklart den vita, högutbildade svensken.
Jag kommer själv från en argentinsk familj, med två intellektuella, akademiska föräldrar, som varken trodde på Gud eller kapitalismen. Bingo! Rätt klass. Rätt land.
Argentina är ett grymt land för invandrare. Svenskar älskar Argentina. Tango! Kött! Che Guevara! Vin! Maradona! Det finns också en bild av Argentina som ett ovanligt civiliserat och europeiskt land, som för svenskarna ger en blandning av igenkänning och exotism.
Visst, jag spelade med märkta kort. Det syntes på mig att jag var invandrare.
Men helvete, vad spelar det för roll när man har hjärter ess i handen!
Jag tillhör med andra ord den absoluta blattearistokratin. Integrationens baron. Mångkulturens greve.
– Men fan Martin, du är ju svensk, kontrar mina svenska vänner när jag går för långt.
De säger det för att trycka ner mig, få ner mig på jorden.
Det är för sent. Jag har hela livet tvingats förhålla mig till mitt ursprung.
Den enda frågan som jag vet på förhand att jag alltid – ALLTID – kommer att få svara på i ett nytt möte är: ”Var kommer du ifrån?”
Min identitet är skapad av och i det här sjuka etnocentrerade klassamhället.
Jag är skadad. Kan knappt relatera till min identitet utan att klargöra var jag är född.
När jag skriver en presentation av mig eller en jobbansökan, är det alltid första definition:
Jag är från Argentina.
Det är inte sunt, jag vet det. Märker det tydligt här i Argentina, där ingen frågar var jag kommer ifrån. Jag känner mig vilsen, har svårt att skapa en identitet, som inte utgår från mitt ursprung. Jag lider själv av den etnofixeringen som jag avskyr så mycket hos andra.
Mitt ursprung har både varit såret och svärdet.
Till skillnad från många – de flesta – med utländskt påbrå har jag kunnat hugga mer än vad jag blivit sårad. Så visst har mina vänner rätt. Jag ÄR svensk. Men jag kan inte KÄNNA det.
I valet mellan ”vi” och ”dem” valde jag ”dem”. Trots att jag bara var ett år när jag kom till Sverige. Att man ens känner att man måste välja, säger något om hur sjuka vi är – jag och samhället.