Järnladyns politik vardagsmat i dag
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-02-06 | Publicerad 2012-02-03
Roger Wilson: Filmen om Thatcher idylliserar en av vår tids mest brutala högerpolitiker
Hur tjäna pengar på en film om en av världens mest hatade politiker? Problemet måste ha varit uppenbart för filmproducenterna när en Thatcher-film kom på tal.
Regissören Phyllida Lloyd och manusförfattaren Abi Morgan löste problemet genom att låta filmens ramhandling utspelas i nutid, när den åldrade Thatcher snarare slåss emot det sviktande minnet och åldrandet än politiska motståndare.
Så gör man monstret mänskligt. Vem kan hysa agg mot en liten gumma på väg in i senilitetens mörker? Genom tillbakablickar rullas sedan historien upp om Thatchers två kärlekar i livet – maken Denis och Torypartiet. Och hur hon på livets höst förlorat dem bägge.
Visst låter det sentimentalt? Och så långt ifrån allt som den stentuffa Margaret Thatcher vanligtvis förknippas med. Premiärministern som mellan 1979 och 1990 utsatte det brittiska folket för ett ekonomiskt stålbad. Hon som privatiserade statliga företag som ingen annan och beskrev fackföreningar som landets inre fiende. Hon som bekämpade arbetstagarorganisationerna med samma brutalitet som motståndarna i kriget om Falklandsöarna.
Men följderna av den politiken gör sig förstås sämre på vita duken, i en film som först och främst är skräddarsydd för att ge Meryl Streep ytterligare en Oscarstatyett för bästa kvinnliga huvudroll.
I en tid när fokus på politiker är stort, men där politiken allt mer hamnar i bakgrunden, är ”Järnladyn” tidstypisk. Det är en berättelse om livspussel och ambitioner, om att vara kvinna i en manlig värld, samt om vikten av frisyr och röstens tonläge på den politiska arenan.
I dag är många av Thatchers då spektakulära ekonomiska reformer politisk vardagsmat. Privatiseringar och avregleringar är slentrianmässiga åtgärder i tider av ekonomisk kris. Men konsekvenserna är desamma då som nu – de växande klyftorna mellan de allra rikaste och de allra fattigaste, såväl i Thatchers Storbritannien som dagens Sverige. Thatcher har även dykt upp i den svenska politiken på sistone, när bland annat näringsminister Annie Lööf (C) nämnt henne som en förebild.
Lööf förtydligade sig senare, det var Thatchers ledarstil hon beundrade, inte hennes politik. Men exakt vad är det hon ser upp till? Thatchers förmåga att gå sin egen väg utan att lyssna på rådgivare och kollegor? Att tycka att arbetslöshetssiffror på över 10 procent är ett acceptabelt pris för ekonomiska reformer? Att vara den första kvinnliga premiärministern i Storbritannien, men själv bara utnämna en kvinnlig minister under sitt mer än tio år långa styre?
Dessvärre kommer filmen att ytterligare neutralisera och idyllisera bilden av en av vår tids mest brutala högerpolitiker.
Underklassen, de som betalade priset för Thatchers reformer, syns bara i korta klipp från demonstrationer och upplopp. Vad som orsakar folkets vrede är inte så noga. Demonstranterna fungerar bara som ytterligare ett sätt att beskriva Thatcher som en beslutsam politiker.
När politiker styrs mer och mer av opinionsundersökningar är det förstås lockande med en stark ledare. Men var går gränsen mellan att vara handlingskraftig och maktfullkomlig? Hur många människors liv kan man ruinera innan man skadar ett land i stället för att stärka det?
”Järnladyn” förenklar Margaret Thatcher och hennes gärningar, och förvandlar henne till en politisk livsstilsmarkör. En lagom provokativ symbol för feminism och egensinnighet. Utan att visa vare sig Thatchers eller Thatcherismens skuggsida.
Roger Wilson