Lena Adelsohn Liljeroth: Konst måste få provocera
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-04-23 | Publicerad 2012-04-18
I söndags arrangerades World Art Day och Konstnärernas Riksorganisation hade 75-årsjubileum på Moderna museet. Temat för evenemanget var yttrandefrihet, kampen mot censur och konstens frihet att utmana och provocera.
Som en del av evenemanget hade konstnärerna Peter Johansson, Lisa Jonasson, Marianne Lindberg De Geer, Makode AJ Linde och Galleri Syster inbjudits till att skapa tårtkonstverk. Som invigningstalare ombads jag också att skära en bit av Makode Lindes verk. Mot bakgrund av den efterföljande diskussionen vill jag ta tillfället att klargöra min syn på saken.
Själva syftet med World Art Day var att diskutera och uppmärksamma konstens roll i samhället. Den nationella kulturpolitiken utgår från att kulturen ska vara en obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Konsten måste då också få provocera och ställa obekväma frågor. Som jag framhöll i mitt tal i söndags är det därför viktigt att vi värnar yttrandefriheten och konstens frihet - även när den väcker anstöt.
Jag är den första att hålla med om att Makode Lindes konstverk är starkt provocerande genom att det avsiktligen speglar en rasistisk stereotyp. Men själva avsikten med konstverket - och Makode Lindes konstnärskap - är att genom provokation utmana den historiska bilden av rasism, övergrepp och förtryck. Även om konstverkets symbolik är avskyvärd är det därför olyckligt och djupt beklagligt att framförandet av somliga kommit att tolkas som ett uttryck för rasism. Den konstnärliga avsikten var precis den motsatta.
Som kulturminister är det mitt ansvar att se till konstens och kulturens förutsättningar och oberoende. Men det är också mitt uppdrag att värna de demokratiska värderingar som motverkar rasism, intolerans och främlingsfientlighet.
Jag valde att inviga World Art Day för att uppmärksamma konsten och yttrandefriheten. Konstnärernas Riksorganisation valde i sin tur att lyfta fram Makode Linde för att uppmärksamma hans antirasistiska konstnärskap. Men genom invigningen blev jag själv delaktig i Makode Lindes starkt provokativa uttryck.
Det är helt naturligt att min roll som statsråd skiljer sig från konstnärens. Provokation kan och bör inte vara ett uttryck för den som bär förtroende och ansvar som regeringsföreträdare. Jag ser det därför som mitt ansvar att klargöra att jag är innerligt beklagar om någon misstolkat mitt deltagande och att jag välkomnar ett samtal med Afrosvenskarnas riksförbund om hur vi kan motverka intolerans, rasism och diskriminering.
Lena Adelsohn Liljeroth