Skolan sviker – och våra barn offras
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-10-07
Debattören: Elever med problem som adhd och autism hamnar i ett B-lag redan i grundskolan
DEBATT. I olika forum på Facebook är jag en av flera tusen föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) eller med långvarig skolfrånvaro, så kallade hemmasittare. Det vi till stor del delar med varandra är att våra barn inte mår bra av att vara i skolan om dagarna.
Inlägg efter inlägg skrivs av förtvivlade föräldrar vars barn inte längre vill gå till skolan, som gråter och har ont i magen när de "tvingas" i väg av sina föräldrar som varken vet ut eller in. Inlägg om hur föräldrar kämpar livet ur sig för att få gehör från klasslärare, rektorer, specialpedagoger och barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).
Jag får anstränga mig nu för att inte komma ifrån ämnet och sväva ut om BUP:s, kommuners och politikers ansvar. För detta är som Bermudatriangeln.
Föräldrar och elever försvinner ned i ett mörkt hål av olika kontakter och möten i en näst intill oändlig härva. Man känner sig borttappad, rädd och vilsen.
Inlägg om hur lärare vägrar läsa på om autism eller adhd, hur lärare säger att barnen manipulerar sina föräldrar, om rektorer som bara hänvisar till BUP och lagen om skolplikt.
Inlägg från föräldrar som berättar att det gått så långt att deras barn inte längre orkar vara i skolan – och att skolan då gör en orosanmälan riktad mot familjen! Fast det är skolan eleven inte orkar vistas i.
Tänk dig själv att dag ut och dag in (ja det är skolplikt) i flera år tvingas jobba på en arbetsplats du mår psykiskt dåligt av. Och sen när du blir utbränd och inte orkar mer, ja – då anmäls din familj till socialen av din chef.
Och i vissa fall, om du till exempel har en autismdiagnos, så kanske du tvångsomhändertas från din familj. Bara för att du dagligen ställdes inför alldeles för höga krav. Bara för att du inte orkade längre. För att du hellre vill vara hemma, där du har en familj som instinktivt och automatiskt svarar på dina behov. Precis som föräldrar ska göra.
Tänk en stund på det. Det är vansinnigt!
Inlägg efter inlägg om utredningar som ska startas upp, möten ska hållas, elevassistent ska ordnas, åtgärdsprogram ska skrivas, extra resurser ska ansökas om. Tiden går och tiden går.
Familjer som bollas mellan skolans budget och BUP:s budget. Kvar i mitten och samtidigt allra längst ut på kanten står ett barn, en ungdom eller en ung vuxen som mår dåligt. Som har panikångest.
Tiden går. Utvecklar självskadebeteenden och social fobi – och garanterat en negativ självbild. Tiden går. Föräldrar som försöker få ihop vardagspusslet med jobb, vab, möten, oändliga vårdkontakter – och jobb och vab igen, tills vab-dagarna tar slut.
För vad gör man om man har ett litet barn som inte längre kan vara i skolan? Jo, man måste vara hemma. Då blir man utan inkomst. I bästa fall är finns två föräldrar som kan dela på tiden och varav den ena har en inkomst.
Skolan pratar mycket om att alla ska få vara unika, att allas olikheter ska respekteras och att man ska få vara sig själv. Det är en rättighet. Elever och lärare får skriva på kontrakt om att just sådana här saker: Man ska inte mobba, alla ska respekteras, vi ska vara demokratiska.
Men hur demokratiska blir våra barn när de lär sig att skolan bara är till för barn utan funktionsnedsättningar? Av att hamna i ett B-lag redan i grundskolan?
I skollagen står det att "alla barn ska få den hjälp de behöver för att nå målen"? Att de ska utveckla en livslång lust att lära. Det blir som ett riktigt dåligt skämt när man har ett barn som håller på att gå sönder.
Inkludering pratar man också om. "Alla ska inkluderas". Om inkludering innebär att stuva in alla elever i en och samma lokal så är målet både enkelt och redan uppnått. Men inkludering är så otroligt mycket mer än så.
Det är någonting med den svenska skolan som är fundamentalt fel när elev efter elev slutar vilja gå dit. Därför måste vi skifta fokus.
I stället för att låta eleven bli bärare av problemen och funktionsnedsättningarna borde skolan som organisation starta en utredning om sig själv med tillhörande åtgärdsprogram. Om skolan skulle vara lika kreativ i att hitta fel i sin egen organisation som den är i att hitta fel hos barn och föräldrar, så tror jag att det skulle kunna börja hända saker.
En sak är iallafall säker – tiden går. Dagar blir till veckor, veckor blir månader, och månader blir snabbt en termin. Kanske till och med flera terminer. Och i många fall väntar familjer fortfarande på skolans hjälp och stödinsatser.
Tick tack, tick tack...
Karin Elf, förälder och skribent på Adhdministeriet
En längre version av texten har tidigare publicerats på Adhdministeriet
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.